Osvenskt av Lamotte att jaga studenter
Bara i Sverige kan en brinnande flagga bli ett folkkärt konstverk
Det finns en sak som alltid gjort mig stolt över att vara svensk. En sak som kan få min avsomnade fosterlandskärlek att vakna till liv och mitt hjärta att pumpa blågult. Ett inslag i det svenska lynnet som gör att jag ibland kan tänka: ”Ja, vi är nog ändå världens bästa land trots allt”.
Och det är att de allra flesta svenskarna skiter i Sverige.
Svenskar viftar med flaggor på nationaldagen och hejar på landslagen precis som alla andra. Vi är ganska nöjda med vårt land och framhåller gärna särdragen vi tycker oss se här, som vårt sinne för ordning och vår välfärd.
Men i regel har svensken en ganska avslappnad inställning till nationalstaten som koncept. Våra identiteter är inte knutna till att vi är just svenskar, vi tapetserar inte våra hem med flaggor, vi gråter inte när vi hör nationalsången.
En pseudodebatt
Ett av våra mest folkkära konstverk föreställer en flagga som fattat eld. Det är svårt att se ”Skända flaggan” bli lika omfamnat i något annat land.
Det är därför jag blir så perplex av den här pseudodebatten kring vilka flaggor som får ingå i ett svenskt studentfirande. Joakim Lamotte har alltså på fullaste allvar åkt till Burgårdens gymnasium i Göteborg och trakasserat ett gäng ungdomar på grund av att de viftar med fel flagga.
Han bokstavligen skriker efter dem: ”Vilka flaggor har ni på er? Vilka flaggor har ni på er?”.
Kristersson ler och nickar
Första gången jag hörde talas om att den här irritationen ens existerade var 2020. Då satt Jan Emanuel, Henrik Jönsson och blivande statsministern Ulf Kristersson och debatterade just detta i Jönssons Youtube-kanal.
Jan Emanuel säger: ”Jag blir psykad när det kommer studentflak och så hänger det massa flaggor som inte är svenska”. Kristersson ler och nickar i medhåll.
Och min tanke är: hur kan man ha så dålig koll på det svenska lynnet? Förstår de inte att de, och också Lamotte nu, pissar på det svenskaste vi har?
Skönt att vi inte är USA
När jag var en butter tonåring och ville hata allt som tilldelats mig sedan födseln var detta ändå något som kunde få mig att känna mig stolt. Jag kollade på det stora landet i väst, som då var inne i sin värsta post-11 september-, Patriot Act-yra.
Jag såg allt detta och kände en sådan lättnad över att den typen av dumheter aldrig skulle kunna förekomma i Sverige
Alla skulle bära små flaggpins, restauranger började kalla ”french fries” för ”freedom fries”, och så var det där eviga skanderandet: ”USA! USA! USA!”. Jag såg allt detta och kände en sådan lättnad över att den typen av dumheter aldrig skulle kunna förekomma i Sverige. Inte i sådan bred skala.
Inga flaggviftande nationalistdårar
En patriot i Sverige är inte normen – han eller hon är något avvikande, någon som de flesta svenskar känner ett instinktivt motstånd för. Börja skandera ”SVERIGE! SVERIGE! SVERIGE!” på ett slumpmässigt utvalt torg någonstans i landet och jag kan garantera att ingen kommer att stämma upp i ramsan med dig. Folk kommer att stirra och skaka på huvudet.
Nu försöker Lamotte övertyga oss, de etniska svenskarna, om att vi alla har en liten flaggviftande nationalistdåre inom oss. Någon som på riktigt får tuppjuck om han ser en student invirad i en libanesisk flagga.
Det visar bara att han inte förstår hur svensken fungerar.
