Ett stråk av frihandelsfantasi ligger över Liberalernas förslag att skrota kronan och att införa euron.

Likt George Orwells kontradiktioner likställs euron med mer handel och ökad vinst för svenska företag. Men det är något som stora delar av Sveriges exportindustri inte håller med om.

För vad innebär egentligen en gemensam valuta?

Visst kan den ha sina fördelar om länder har en snarlik ekonomi, vilket också den stora EMU-utredningen slog fast i slutet av 1990-talet.

Men länder i EU:s ytterområden, som Sverige och Finland, med en basindustri av stålvaror och skog, stack ut.

Risken var uppenbar att dessa länder kunde drabbas av en ”asymmetrisk ekonomisk chock”, som man sa.

Det vill säga om till exempel Kanada och USA sänker sina priser på skogsvaror slår det mot svensk och finsk basindustri men inte mot övriga euroområdet.

Strunta i Sverige

Den europeiska centralbanken, som vi skulle tillhöra om vi införde euron, skulle dock strunta i den ekonomiska nedgången i Sverige eller Finland så länge Tyskland och övriga stora ekonomier inom eurosamarbetet inte drabbas.

Och Sverige eller Finland skulle få klara sina kriser på egen hand, utan stöd från någon riksbank.

Här ger Liberalerna inga svar. Vi hör bara det rosenskimrande men felaktiga argumentet att gemensam valuta ger handel. Men handeln inom EU regleras inte av valutan utan av ramverket för den inre marknaden.

Men Finland då? De har ungefär samma ekonomiska struktur som Sverige, och de gick ju faktiskt med i eurosamarbetet.

Finland försökte vid inträdet gardera sig genom att bygga upp gigantiska buffertfonder som en beredskap om de skulle hamna i en framtida ekonomisk asymmetrisk chock.

Fondernas uppgift

Fondernas uppgift var att rycka in för att klara människors liv om ekonomin ensidigt skulle krascha för Finland.

Fonderna kom till på de finska fackföreningarnas initiativ. Utan fonder skulle nämligen löntagarna få ta smällen i form av sänkt löneutveckling och hög arbetslöshet.

Vilket ändå skedde.

När man skapade bufferten i slutet av 1990-talet utgick man från att den skulle kunna räcka under en 2‒3 år lång konjunkturnedgång.

Eurokrisen som följde på finanskrisen 2008 slog hål på denna finska planering. Buffertarna tömdes fullständigt, nya pengar fick lånas upp och löneökningarna stampades i botten när förändringarna i valutan inte kunde fånga upp de ekonomiska svängningarna, helt enkelt för att Finland inte längre hade någon egen valuta.

Långvarig kris för Finland

Krisen blev långvarig för vårt östra grannland som genom att ansluta sig till euron hade gått miste om en egen förmåga att hantera en akut kostnadskris.

2013 var tillväxten i Sverige 1,3 procent, I Finland var tillväxten minus 1,3 procent.

Året efter var siffrorna snarlika, plus 2,1 för Sverige och minus 0,1 för Finland.

Och året efter, 2015, när det var dags för löneförhandlingar, blev den finska industrins löneökningar endast 0,5 procent.

Den slutliga katastrofen med att inte ha en egen valuta hade inträffat. Att vid en inhemsk kostnadskris inte kunna reglera krisen med ränta och valuta hade gjort att Finland fick gå igenom det som kallas ”interndevalvering”.

Det vill säga, smällen fick tas genom nedskärningar.

Först 2016 hade krisen som startade 2008 lyckats bekämpas.

Och lagom till att nya krismoln nu samlas över Europa och Sverige vill Liberalerna införa euron i Sverige.

Troligen tror man att förslaget gör de svenska storbolagen en tjänst.

Men stora delar av vår svenska basindustri blickar med lika stor förfäran på Liberalernas förslag. 

Debatten fortsätter i Finland

Och debatten i Finland är ännu inte slut.

2019 höjdes maximibeloppet i buffertfonden för att kunna klara sju procents arbetslöshet mot tidigare fem procent.

Med jämna mellanrum diskuteras också om fonderna är tillräckligt stora och starka. Eller om finländarna skulle behöva avstå ännu mer i löner och vinster för att fondera för framtida kostnadskriser.

Efter ett halvår i vår svenska konservativa regering ser vi att Liberalerna gör allt för att backa upp regeringens nedskärningshysteri. Och då är vi inte ens i närheten av den kostnadskris som en landspecifik ekonomisk kris skulle orsaka om vi hade euron som valuta.

Med den konservativa svenska regeringen som Liberalerna med hull och hår har anslutit sig till kan vi vara säkra på att fonerna blir minimala eller rent av obefintliga om vi skulle införa euron.

Blir det en kris så får väl arbetarna ta smällen har vi nu lärt oss att högern tycker.

De kan ju alltid ge sina ungar havregryn.