Under våren har vi lärt oss två saker om Sveriges barn. De hungrar aldrig, och de är korkade.

Lena Anderssons artikel om att barns hunger helt beror på slarviga föräldrar är ju som den är. Galen. Men när det gäller barns intelligens så är högern inte ensamma om att tycka att den nya generationen blir dummare. 

Kultur- och debattsidor fylls med texter om hur digitaliseringen förstör elevers hjärnor, om att läsförmågan försvinner, och om att skolan “måste bli tråkig” igen. 

Ungdomen ruttnar, sägs det. Som alltid. 

Sömnlöshet och ångest

Ett större problem, kan man tycka, är att skolstressen skenar, eller att allt fler inte vill gå dit, eller att nästan hälften av killarna och majoriteten av tjejerna i skolan lider av sömnlöshet, ångest, eller nedstämdhet. 

Skolministern vill ställa högre krav, behålla betyget F, öka disciplinen. Några år senare kan barnen “leva fritt som vuxna”, säger hon.

Själv brukar jag inte känna just frihetskänsla när det doftar kiss på pendeln 08:24 en måndagsmorgon. Men vem vet, det kanske kommer med åren. 

Det som är konstigt med den nya skoldebatten är i alla fall hur himla reaktionär den är. 

“Fler fysiska böcker!” är Johan Pehrsons slagord, samtidigt som forskare ojar sig över att dagens unga har svårare att komma ihåg sina anhörigas födelsedagar. Ett stort problem, för de anhöriga. 

Det är en pinsam nivå. För barnen är skolan hela deras liv. 

Högljudda korridorer

Där många arbetande vuxna har ett regelbundet schema har ett skolbarn arbetstid mellan 08:25-16:55 ena dagen och 11:10-15:30 en annan. 

Ett skolbarn har ingen makt över sin arbetsplats, och tvingas jobba långa timmar hemifrån, på kvällar och på helger. 

Ett skolbarn får ingen lön, och trängs dagligen i högljudda korridorer. 

Ibland riskerar skolbarn till och med att bli slagna på arbetstid, om de blir utsatta för mobbning. 

Ta också dem som mår allra sämst av skolan, elever med hög frånvaro. Av dem sägs 80% ha någon form av NPF-diagnos, och därför också “särskilda behov”. 

De är känsliga för stökighet och trängsel. Många är rastlösa och kan inte sitta still i de åtta timmar om dagen som en “modern” skola kräver. Vissa tvingas hem när skolan de går i inte ser deras behov. Då kan de hamna utanför systemet, dömda till ensamhet och utanförskap.  

Ett nationellt frånvaroregister

För att lösa frånvaro- och “dumhets”-problemet har skolministern bland annat föreslagit fler speciallärare, mer insatser till socialtjänsten och större befogenheter för rektorer att omplacera problematiska elever.

Förra regeringen föreslog till och med ett nationellt frånvaroregister. 

Sanningen är ju dock att nästan alla barn tycker att det är jobbigt med trånga utrymmen, hög ljudvolym och långa skoldagar.

Elever som är extra känsliga för sådant borde väl ses som att de pekar ut skolors brister, istället för sina egna?

En skola i Huddinge har testat att se det så, och lagt om hela undervisningen efter de så kallade “NPF-behoven”.

Skolan sätter sådana radikala krav som att lärarna har tydliga agendor för varje lektion som de dessutom skriver upp på tavlan, tar paus i sina genomgångar var tionde minut, och så vidare. Det finns olika stolar som man kan byta mellan om man är rastlös.

Eleverna mår bättre – inte bara de med NPF-diagnos. 

Det krävs alltså inte så mycket för att göra alla lite lyckligare, och även om det inte ger hela lösningen får vi en fingervisning om hur vi borde ta tag i problemet. 

Att som regering vilja behålla ett F-betyg som bara finns för att bestraffa, att aktivt vilja göra skolan tråkigare, och att säga att allt är digitaliseringens fel – inte en vuxenvärld som svikit – är i mina ögon ofattbart. 

Men vad vet jag. Vi kanske ska spärra in barnen i stället. Många av dem är ju över 12.