”Seko och facken har tappat alla koncept om hur man förhandlar avtal”
Vad ska vi med facket till när ledningen verkar mer intresserad av att vara motparten till lags, frågar Seko-medlemmen Staffan Johansson.
Jag är medlem i Seko Tele, och har med intresse följt utvecklingen bland kamraterna inom Seko Trafik.
Jag hade stora förhoppningar på att man nu äntligen skulle ta upp kampen för respektabla arbetsvillkor, med hopp om att detta även skulle sprida sig till andra branscher.
Men i måndags grusades dessa förhoppningar, då Seko gick med på ett nytt kollektivavtal där kamraterna bara fick en bråkdel av sina fullt legitima krav tillgodosedda, och som binder dem till fredsplikt i två år.
Får inget utan kamp
Jag blir ännu mer bestört när jag får reda på att förbundsledningen, i form av avtalssekreterare Ulrika Nilsson och förbundsordförande Gabriella Lavecchia har petat den tidigare förhandlingsledaren Thomas Gorin Weijmer och tagit över förhandlingarna själva.
Är det verkligen förbundsstyrelsens uppgift, att tvinga på medlemmarna avtal de inte vill ha? Är det bra representantskap?
Detta gäller inte bara Seko. I en situation med tio procents inflation så går LO ut med att vilja ha löneökningar på 4,4 procent, det vill säga rejäla reallönesänkningar.
Och sedan slutar det med ännu lägre siffror, tvååriga avtal, och molokna representanter som säger ”vi kunde inte få genom mer än så” samtidigt som man inte ens varslat om strejk!
Det är klart man inte får genom vad man vill om man inte är villiga att kämpa för det.
Kortare arbetstid i stället
Jag kan ha förståelse för att man inte velat riskera att driva på inflationen genom högre siffror, men i så fall hade det varit ett guldläge i år att förbättra kompensationen på andra sätt.
Arbetstidsförkortning till exempel, antingen i form av mer semester eller kortare arbetsdag. Kan vi inte få mer pengar i plånboken kan vi i alla fall få mer tid i våra liv.
Nej, det är uppenbart att facket har tappat sina rötter som kamporganisation och alla koncept av hur man förhandlar.
Man börjar inte en förhandling med att internt komma fram till vad man tycker är en rimlig kompromiss och sedan använda det som sitt startbud – fråga Almega, som inleder varje förhandling med direkta skambud.
Börja med att kräva allt och lite till, annars kommer vi alltid att hamna hjälplöst efter kapitalägarna som ökar sina övervinster mer från år till år.
