ESSÄ. Det finns en scen i filmen om Palme. Den när han strax efter midnatt en majnatt -68 anländer till det ockuperade kårhuset och bitskt svarar studenterna som protesterar mot hans planerade utbildningsreform.

Kanske klippte filmskaparna in den i dokumentären för att berätta något om Palmes personlighet och debattstil. 

Men det riktigt fascinerande är ju detta: han är där. Han slänger käft med Anders Carlberg och akademikerungdomar klädda som sydamerikanska revolutionärer. Jag tänker på det, när jag ser Nils Petter Löfstedts dokumentär På Hvitfeldtska bodde vi. 

För tjugo år sedan gömde han några kamerarullar från polisen i en kastrull på en belägrad skolgård. Nu har han framkallat rullarna, och bilderna skakar om människorna som hittar sina unga jag bland dem. De minns, de gråter, de skrattar och berättar om dygnen som formade deras ungdom.

Jag bodde inte på Hvitfeldska. När skolan omringades befann jag mig några hundra meter därifrån, och samtidigt långt borta.

Filmen säger mycket

Dokumentären gör inga anspråk på att berätta om något annat än om de som för några dagar skulle sova på liggunderlag i skolsalarna. De som hade tackat ja till kommunens erbjudande om sovplats för aktivister under EU-toppmötet och plötsligt såg sig själv stå på andra sidan om kravallutrustade poliser, hästar, hundar och containrar. 

Inga anspråk. Ändå säger filmen så mycket.

I Löfstedts film intervjuas två av förhandlarna polisen släppte fram till ungdomarna på Hvitfeldtska: Tord Björk och Hans Abrahamsson. På skolgården hade de belägrade samlat sig till massmöte, på negativen syns en ung kille sträcka en penna i luften. Han begär ordet.

Abrahamsson och Björk hade i månader suttit i förhandlingar med kommunen och polisen, de hade förberett festivalen och demonstrationerna, fått hit talare från hela världen för seminarier. Några skulle äga rum på Hvitfeldska. 

I stället finner de sig stå mellan en poliskommendering som verkar ha lurat dem hela tiden – ”var kom annars muren ifrån?” ”hur kunde de plötsligt ha femtio lastbilar med containrar?” som aktivisterna frågar sig på mötet – och allt argare ungdomar som vill till sina demonstrationer.

Gustav Fridolin i Göteborg
Gustav Fridolin och Zaida Catalán i Göteborg under kravallerna. Bild: Privatfoto

Håller tårarna tillbaka

Abrahamsson, som själv granskat hur det kunde gå som det gick i En delad värld (Leopard, 2006), anstränger sig inte för att hålla tårarna tillbaka när han intervjuas. Han är freds- och utvecklingsforskare, han tycker att han borde ha förstått. 

Men förhandlarna får aldrig något mandat från polisen. Där är det redan bestämt att aktivisterna ska hållas instängda så länge Georg W. Busch är i stan. Vad som ska hända när Air Force One lyft från Landvetter, bryr man sig inte om. 

En av rösterna i filmen konstaterar att medan man i det offentliga samtalet alltid är noga med att göra skillnad mellan våldsverkarna och de andra, så gjorde polisen inga sådana distinktioner. 

Att ha en åsikt var att vara misstänkt. Killen som samlat till massmöte och fördelar ordet fotas med zoomobjektiv och åtalas som upprorsledare. Han får 43 dagar i isoleringscell, innan han frias.

Tord Björk går fram till poliskommenderingen. I hängiga finbyxor, förberedd för en internationell miljökonferens, ber han en uniformerad polisman om svar. Finns det alls utrymme för förhandling? Bakom visiret förblir det tyst. De instängda börjar gå mot avspärrningen.

När batongerna inte räcker får polisen order att ”rida ner” tonåringarna.

Stenar börjar regna

Det är någonstans efter detta stenarna börjar regna, och det är ännu någonstans efter detta som Avenyns skyltfönster krossas. Men det viktigaste var att skydda Bush, som polischefen sa.

Under tiden sitter jag i en panel och debatterar Attacs förhållningssätt till EU.

Runt mig förändrades Sverige. Förhandlarna var en anomali. En rest från det Sverige där Palme åkte till kårhusockupanter och Pagrotsky satt ner med de närvarande på Attacs bildandemöte. Där åsikter var värda att lyssnas till.

Jag skulle bott på Hvitfeldtska, men livet kom emellan så där som det gjorde i tonåren, så jag använde Grön ungdoms SJ-kort till att åka fram och tillbaka mellan Göteborg och andrahandslägenheten i Sågen. 

I en av slutscenerna berättar några av de som stängdes in och slogs av polis att det allra värsta var att komma hem. Hur krigsrubrikerna gödslat någonting som nu grodde runt om i Sverige. 

Det var såklart de instängda som hade rätt att bli arga, inlurade i en skola för att frihetsberövas utan grund, berövade sina demokratiska rättigheter. Men det var när de kom hem som de mötte den stora ilskan. Sverige hatade aktivisterna. 

Vi var rädda för polisen

På dagarna var jag i ett Göteborg där vi var rädda för polisen, på kvällarna återvände jag till det Sverige som var förbannade på oss.

Grön ungdom hade tryckt upp t-shirtar. Icke-våld, skrev vi. Stort. Det var de som våra tjugo medlemmar hade på sig när de försökte gå ut från Hvitfeldska. Innan de reds ner. 

Zaida Catalán stod i en likadan och pratade i telefon om det som hände, när förbispringande poliser slog ner henne.

Vid mitt skrivbord på jobbet hänger ännu fotot där vi talar på en av de stora demonstrationerna. Hon för ordet. Jag står bredvid, med demonstrationsvaktsbindel runt armen.

Efteråt gav Socialdemokraterna polisen rosor. Då – och fram till att justitieombudsmannen åtalade länspolismästare Håkan Jaldung för olaga frihetsberövande – fick polischeferna ensamma sätta bilden av vad som hänt. 

En ”över lag lyckad insats”, hette det.

Saknar polisernas röster

Nu saknar jag polisens röster. Inte chefernas, men polisernas. Människorna. Deras tankar hade kunnat fördjupa Löfstedts film ytterligare. 

Hur kändes det att få den där rosen? Om man hört kollegor kasta okvädesord, sett någon ha lite för lätt att lyfta batongen? Hur mottogs ordern om att ”rida ner” ungdomarna? Vad skyddade man egentligen, när man genomförde massarresteringar utan lagligt stöd? 

Hur var det att bli hjälte i ett krig så uppenbart utan vinnare?

Jag gör en sökning i mediearkivet och upptäcker att jag veckorna efter bråkade i GP med två unga män som återkommit i mitt liv sedan dess. Mattias Karlsson (SD), och Mikael Damberg (S).

Det var fel att kritisera polisen, tyckte de. Aktivisterna skulle inte lyssnas på. De bar hela skulden.

Och tjugo år senare står vi här.

I ett land där vi alla vet att den politiker som för stunden kräver hårdast tag, ändå bara säger det hela debatten snart kommer eka av. 

Lyssnar till aktivisterna

Nu är det företrädare för Polisen som förtvivlat försöker förklara att mer våld inte löser alla situationer. Medan politiker från det största partiet i regeringskoalitionen kräver att de möter kravaller med att skjuta fler barn.

”Aktivist” har blivit ett sådant skällsord att det räcker som beskyllning för att en oförvitlig ämbetsman ska få avsked. 

Men jag lyssnar. Till de riktiga aktivisterna. 

I Löfstedts film är de tjugo år äldre än de var då. Demonstrationerna är inte lika stora längre, madrasser görs inte längre om till mjuka sköldar. ”Jag är en lite tråkigare person”, säger en man som idag är flyktingadvokat.

”Men värderingarna är desamma.” 

Jag bodde inte på Hvitfeldtska. Men jag imponeras av de som gjorde det, och ändå vägrar ge upp. 

”Även om vi misslyckas, så tar vi med oss överskottet på frihetslängtan, längtan efter rättvisa, in i våra liv. På det sättet förändrar vi världen också när våra kamper misslyckas.”