SJ: Är svensk järnväg värd att bevara?
Tycker du att Sverige är ett tåg-u-land i dag? Det här är bara början
En sökning på ordet ”tågförsening” i min och sambons sms-konversation ger ett resultat som, om det kom ut, vore förödande för min karaktär. Låt oss bara säga att egenskaper som ”lugn och sansad” och ”flexibel inför förändringar” är egenskaper jag inte har.
Men det fanns en tid då tåg var en bekymmersfri upplevelse för mig. Min farfar var busschaufför och på den tiden bedrev SJ såväl busstrafik som tågtrafik. Chaufförsyrket kom med vit skjorta, högt anseende och – håll i er – fria resor med tåg, även för medföljande ungar.
Farfar reste kors och tvärs med mig: till konserter och sommarstugor och pirriga möten med internetkompisar. SJ-kortet, och dess innehavare, var familjens hemliga vapen. Och så började jag upptäcka Sverige med tåg.
Avregleringen hånskrattar åt dåtidens enbolagsvälde
I dag är inget sig likt.
SJ-kortet i sin dåvarande omfattning existerar förstås inte längre: avregleringen hånskrattar åt dåtidens enbolagsvälde. Vi vet att vi måste ställa om vår livsstil men framtidens sätt att resa är sällan det smidigaste och aldrig det billigaste.
De dynamiska biljettpriserna är inte längre särskilt dynamiska. Biljetterna är antingen slutsålda eller svindyra långt innan avfärd. (Och om biljettpriserna verkligen baseras på efterfrågan borde väl lediga platser reas ut kort innan avgång? Men så dynamiska biljettpriser har vi tydligen inte.)
Det är varken ovanligt eller konstigt att folk är arga på Trafikverket och tågoperatörerna (läs: SJ). Trafikverket har misslyckats fullständigt med en av sina viktigaste uppgifter: att planera banarbeten i tid så att tågbolagen kan släppa biljetter.
SJ har problem med såväl trasiga och smutsiga tåg som bristfällig schemaläggning, som får personalen att fly. Nyligen meddelade man att samtliga avgångar mellan Skåne och Göteborg ställs in i sommar.
Nej, det är inget skämt. Ja, det här är bara början.
Decennier av ignorans
För bakom det här gömmer sig något större och värre. Jag pratar förstås om det jätteproblem på vilket både Trafikverket och tågbolagen, sistnämnda bokstavligen, vilar.
Årtionden av underfinansiering har lett till en enorm underhållsskuld för järnvägen. I fjol uppgav Tågföretagen att skulden skulle uppgå till 60 miljarder kronor år 2033 med föregående regerings infrastrukturplan.
Därefter beslutade sig Ulf Kristersson-regeringen för att flytta pengar från järnväg till bilväg och avbryta bygget av nya stambanor. Ointresset för järnvägen verkar gå tvärs över den politiska skalan (med några få undantag).
Men folk vill verkligen åka tåg – efterfrågan är enorm.
Utökat tågresande är en unik klimatåtgärd: den har folkviljan med sig och övergången kan bli behändig, kanske rent av göra tillvaron trevligare. Det vet den som upplevt det bekymmersfria tågresandet: en öl i bistron på vägen mot helgen, en lässtund med utsikt över tåglandet Sverige. Det är inte hemskt.
Petter Stordalens dårskap – vår sista chans?
Politikerna verkar vilja lura i oss att en modern järnväg är ett omöjligt projekt. Förklaringen handlar alltid om att det är för dyrt. Eller för sent. Eller båda.
Konstigt nog brukar dessa två komponenter utgöra motivering för diverse jätteinvesteringar i bilväg. Om det är något det är för sent för så borde det väl vara just nya motorvägar? I stället är det järnvägen vi låter växa igen.
Men jag föreställer mig att inställningen var ungefär likadan när en dåre klev in i ett mötesrum och sa ”låt oss bygga en bro mellan Sverige och Danmark”. Men se på mig nu, hälsar Öresundsbron. (Bron finansierades genom lån och står för över 70 000 personresor varje dag.)
Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men kanske är det läge att kasta in Petter Stordalen. Hans dårskap kan vara den enda chans vi har.
Ett mysterium
Skämt åsido: det är faktiskt ett mysterium hur vi kan vara på väg att ge upp järnvägen. Möjligtvis kan man älska att åka bil men ingen hatar väl att åka tåg (bekymmersfritt)? Det ena borde i alla fall inte utesluta det andra.
Jag kan inte låta bli att undra hur det hade varit om fler politiker haft en farfar med SJ-kort. Då hade de kanske känt att det finns något värt att bevara.
