Minns ni den nyvalda KD-ledaren Ebba Busch? Mer stringent höger än sina föregångare och påfallande självsäker.

Hennes framtoning gavs namnet ”Ebba-feminism”.

Hon var en självsäker partiledare som stod för en individuell, konfrontativ högerlinje. Och hon attackerade skarpt allt hon såg som statlig styrning av individen.

Denna aversion mot statliga påbud, rädslan för en alltför långtgående kontroll av människors vardagsliv, var visserligen ingenting nytt.

Att staten ska hålla sig borta och att samhället ska byggas på kristen tro, traditioner och på familjen är Kristdemokraternas etablerade nisch och partiets tydliga politiska linje.

Men hos Ebba Busch fanns även någonting nytt.

För Sverige åtminstone.

Amerikansk kristen höger

Flyttar vi oss över Atlanten är det inte svårt att hitta kopior av den nyvalda Ebba Busch som snabbt började sprida sin frenetiska avsky mot allt utanför en snäv krets av åsikter och kulturyttringar.

Den amerikanska kristna högern har nämligen länge fostrat politiker där föraktet mot det avvikande upphöjs till ledstjärna, vare sig det handlar om sexualitet, ursprung eller kultur.

I Almedalen under det första året som partiledare gick den nyvalda Ebba Busch till hårt angrepp mot – nej inte mot staten, och inte mot familjepolitiken eller skatter – utan mot identitetspolitiken.

Efter att ha läst en undanskymd spalt av en vänsterskribent i någon tidning var det identitetspolitiken som stod i centrum för Ebba Busch och vilket svenska folket genom hennes tal i Almedalen nu skulle få veta hur mycket hon avskydde och hatade.

Eftersom den radikala svenska högern då ännu inte hunnit bygga upp den dominans i svensk debatt som de har i dag var det knappt någon som visste vad identitetspolitik var.

De flesta väljare brydde sig då fortfarande mer om vad partierna tyckte om vård, skola och omsorg.

Men nu skulle svenskarna få veta.

Wokeismen i Sverige

De här var en direktimport av den amerikanska kristna högerns strategi och det har sedan dess varit uppenbart att KD:s partistrateger medvetet och aktivt hämtat näring och inspiration från den amerikanska kristna högern.

I USA är det mycket vanligt med denna typ av frustande, oförsonligt hat mot allt som kan betecknas som politiskt korrekt, eller ”woke” som det kallas i USA, från den amerikanske kristna högerns skolade politiker.

Och uppenbart fick någon i KD-ledningen snilleblixten att importera hela konceptet och applicera det på partiet KD.

Förhoppningen var troligen att väljarna skulle flockas runt Ebba Busch på samma sätt som den kristna högern lyckats slussa väljare till Donald Trump, om hon bara antog samma oförsonliga attityd som den amerikanska kristna högerns predikanter.

Men det fanns några avgörande skillnader.

Framför allt är den amerikanska kristna högern inget politiskt parti. Det är en samling mycket starka påverkansorganisationer.

Den politiska strukturen finns i stället i de konservativa delarna av det republikanska partiet.

SD:s stormtrupp ger inga röster

Genom att anamma den amerikanska kristna högerns taktik har KD och Ebba Busch absolut lyckats bli en högröstad påverkansorganisation.

Till exempel gav det omedelbart eko i media när Ebba Busch offentligt frågade sig varför polisen inte skjuter skarpt mot demonstrerande människor. Men samtidigt bleknar partiets egna politiska strukturer bort.

Den politiska basen och de politiska strukturerna för att driva en hatpolitik från höger står i stället Sverigedemokraterna för.

Att Kristdemokraternas högsta ideologer för några år sedan börjar ösa ur sig frapperande grovt hat på sociala medier i fåfänga försök att bli lika vulgära som SD:s nätbaserade stormtrupper har knappast givit fler KD-röster.

Det tidigare politiska partiet Kristdemokraterna har därmed förvandlats till en högröstad påverkanskampanj utan politisk bas.

Rasar i opinionen

Det är knappast att vårda partiets kärnväljare. Det är inte att fokusera på de politiska positioner som skulle kunna ha gift ihop en humanistisk grundsyn med en troende bas.

För de finns ju där, till exempel KD:s till nyligen ambitiösa politik inom funktionshinderområdet.

Men Ebba Busch tycker det är viktigare att säga att polisen borde skjuta skarpt mot stenkastande demonstranter än att driva KD:s egen politik.

Med en sådan framtoning behövs inte mycket för att få väljarna att fly.

Och i takt med att partiets siffror rasar i opinionen är det just här som Ebba Busch och KD-ledningens stora, stora misstag syns.

De förstod aldrig skillnaden mellan ett politiskt parti och en påverkansorganisation.