Kriminalitet som kryper allt längre ner i åldrarna har blivit ett arbetsmiljöproblem för både elever och lärare. Trots att brottsligheten inte alltid äger rum i skolans lokaler finns idag en utbredd oro för vissa elevers livsstil och dess effekter på andra.

Efter dödsskjutningen utanför en gymnasieskola i Eskilstuna förra veckan intervjuades gymnasieläraren Alicia Sjöberg i SVTs lokala nyheter.

Det är en omskakad lärare som intervjuas, orolig för sin egen, sina kollegors och sina barns säkerhet. Hon vill förhindra att gängkriminella elever ska befinna sig i skolan.

Stänga av elever

Josefin Helleday, Eskilstunas kommunalråd med trygghetsansvar var inte sen att haka på.

Hon menar att skolan bör få mer befogenheter att stänga fler ute ur skolans lokaler. Helleday efterfrågar fler verktyg för kommuner och mer självkritik inom det egna partiet.

Det ska vara enklare att flytta på de elever som agerar “normbrytande”, säger hon i klippet. Även icke dömda elever ska kunna stängas av.

Klippet är kort så både följdfrågor och svar uteblir. Det konstateras att gängkriminella inte ska vara i skolan. Polisen sägs ha koll.

Men vem räknas som gängkriminell? Om någon anses vara kriminell bör det rimligtvis vara just polisen som griper in.

Vad är ett normbrytande beteende? Ska lärare kunna flytta på elever baserat på vilka som är vänner och umgås med vilka?

Vem är välkommen i kommunala verksamheter och lokaler? För vem finns de och varför? Vad innebär det att ha blivit dömd och att ha sonat sitt brott? Går det ens att sona sina brott?

Tanken på att sönderstressade lärare med ständigt försämrade förutsättningar och minskade ekonomiska resurser ska döma och döma ut elever i denna godtyckliga gråzon får det att vrida sig i magen.

En auktoritär utopi

På den politiska högerflanken är det generellt inget problem att på godtyckliga grunder stänga av, låsa in, putta ut eller kontrollera.

I deras nya, auktoritära utopi bygger samhället på att vissa jagar, servar eller misslyckas för att andra ska kunna sko sig eller leva bekvämt. Vissa stängs ute, andra får ro. Den som gått vilse får hitta tillbaka efter egen förmåga.

Inom vänstern har det ledande tankegodset vilat på övertygelsen om det gemensamma ansvaret, oavsett problemets karaktär. Här verkar S i Eskilstuna vara på väg åt ett annat håll.

Skolverket fastslår på sin hemsida: “Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa.”

Om dessa så kallade normbrytande mönster ska brytas bör rimligtvis skolan vara den samhällsinstitution som bäst kan vända en negativ utveckling.

Målet borde rimligtvis då vara att hålla kvar kidsen i skolan.

I skolan finns vuxna och inte sällan möjligheter till sociala kontakter bortom den cementerade segregation som är Sverige.

Att en lärare uttrycker sig i affekt är förståeligt. Att en högt uppsatt politiker i ett rött parti hakar på är anmärkningsvärt.

Hos gängen är alla välkomna

Skjutningarna i Eskilstuna ska på intet sätt förringas, det är en allvarlig situation som drabbar oskyldiga både direkt och indirekt. De ansvariga bör kartläggas, lagföras samtidigt som en aktiv plan läggs för att strypa rekryteringen.

En åtgärd är att se till att fler tar studenten vilket förbättrar chanserna att etablera sig på arbetsmarknaden, något vi alla tjänar på.

Kanske minns inte alla hur det var att gå på gymnasiet men att slippa skolan i de sena tonåren var ju inte direkt ett straff – tvärtom.

Men mötet med engagerade vuxna, unga från andra sociala sfärer och bildning bli en ögonöppnare och en väg ut ur skit.

Räkna inte med att dessa utestängda ungdomar kommer att göra annat än att just söka samhörighet och tröst utanför samhället om det vänder dem ryggen.

Och räkna inte med annat än att de blir mottagna med öppna armar av gäng och andra kriminella opportunister.

För den som inte får gå i skolan finns bara gatan.