KonstAB: Som konstnär är man lycklig över att få göra precis som man vill

Skitsamma vem han är som individ! Han gör något ont, varje dag. Och han borde få stå till svars för det

INTERVJU. Den 17e mars har Vernissage hos Gud premiär i Stockholm. Bakom filmen står det omtalade Göteborgs-kollektivet KonstAB, som bland annat satte upp en tolkning av Shakespeares Stormen i ett gästspel på Dramaten förra året. 

Förutom teater arbetar de med performance-, bild- och videokonst, men Vernissage hos Gud är deras första långfilm. Filmen kretsar kring en examensutställning och konsteleven Irma, som fått i uppdrag av Gud att skapa det perfekta konstverket. Samtidigt blir hon motarbetad av ett uråldrigt, hemligt sällskap vars mål är att kommersialisera konsten. 

Biljetten köpte jag för mer än ett år sedan, när gruppen tvingades till kreativa lösningar för att ha råd att fortsätta spela in. Filmen har tagit mer än fem år att göra klar, men ikväll är biosalongen inne på Filmhuset proppfull. 

Jag väntar mig att alla eller iallafall någon ur KonstAB ska komma upp på scen och presentera sitt verk, vilket inte sker. Inte heller tar de emot några applåder i slutet av filmen. Istället står de utanför Filmhuset i tjocka vinterjackor och hoodies, delar ut öl och säljer lite halvhjärtat sin merch. 

En vecka senare får jag chans att prata med KonstAB. I en pop-up-butik på Sturegatan 19, fylld av deras T-shirts, pussel och affischer. På plats är Filip Aladdin, Anton Hellström, Ossian Melin och Emma Amal Khanafer, samt Ossian och Emmas son, Bosse. När jag frågar vilka som ingår i KonstAB är det lite oklart. 

– När vi träffades påbörjades arbetet med det som skulle bli KonstAB. Jag, Anton och Ossian har arbetat tillsammans i femton år, Emma tillkom lite senare, och med åren har vi blivit fler och fler, säger Filip. 

Var går gränserna för KonstAB? Svaret blir att det inte finns några. 

– På något sätt berör det alltid alla, om jag har en utställning är Aladdin alltid inblandad på något sätt, om jag ställer ut ett ljudverk är det Anton som spelar in. Det blir så när man jobbar nära varandra, man blir hela tiden en del av varandras grejer, säger Emma. 

Ett kollektiv i ordets bemärkelse

Och visst är KonstAB ett kollektiv i ordets sanna bemärkelse, det finns ingen tro på det ensamma geniet eller rå talang. I fokus står istället samarbete och solidaritet. När enighet råder fyller de i varandras meningar, när det inte gör det lyssnar de noga och verkar öppna för att ändra förhållningssätt. 

– Ingenting existerar i ett vakuum. Jag lovar att om man var där när Beethoven och Mozart gjorde sin grej fattar man att det fanns en större kontext. Ofta är det just sådär, Jackson Pollocks fru jobbade med exakt samma grej. Han hade en bästa polare och de jobbade tillsammans. För oss är det väldigt tydligt, ingen är smartare än någon annan, säger Ossian. 

Jag är nyfiken på varför de gör konst och vad en konstnär egentligen är, eftersom Vernissage hos Gud mer tydligt besvarar frågans negativa motsvarighet. Förutom svårigheter med auktoriteter och nyfikenhet verkar det röra sig om drivkraften att göra det som är roligt. Det finns också en samstämmig syn på att konstnärskap inte riktigt är något man väljer utan något som drabbar en. 

– Det är inte att man en dag bestämmer sig för att “jag ska bli konstnär”, helt plötsligt är man det bara. Det är inte heller ett dramatiskt val, som att “nu ska jag gå min egen väg”, man bara börjar jobba och så är det kul, säger Anton.

”Konstnär är klurigt att förhålla sig till”

Ossian beskriver hur ordet konstnär är klurigt att förhålla sig till, och jämför med atomer – ju närmre man tittar desto mindre finns där, desto mindre betyder det. Anton fyller i:

– Det är det jag menar lite med att det inte är det här valet. Att det bara är en del av livet. En förlängning av det man ändå hade gjort eller gör. 

När Ossian berättar att de pratat om att köpa en kiosk som ska sälja frukt, godis och trisslotter, men att det kommer vara konst för att det är KonstAB som gör det, frågar jag om konst är något som uppstår mellan dem.

– Jag tror det är en livsåskådning, en attityd till hur man vill leva sitt liv, svarar Ossian. 

– Som konstnär är man lycklig över att få göra precis det man vill. Men man är ju också lite utsatt – man behöver varandra. I det vill man gärna att det ska finnas ett gemensamt mål som är positivt för alla konstnärer, fyller Emma i. 

– Jag tror att man ska göra vad man vill, och om man då gör till exempel reklamsamarbeten, gör man ju inte det man vill, man gör det någon annan vill. Ju mer man gör det för någon annans skull desto mindre konst blir det, säger Filip. 

Generell samhällskritik

Det finns också en generell samhällskritik.

– Tanken är väl att konst på samma sätt som forskning ska svara på frågor som vi inte vet att vi behöver ställa. Det riktningslösa arbetet inåt i själen eller uppåt mot Gud, den typen av vackra, mänskliga och existentiella saker kan inte förringas till att fungera i marknadskapitalism. Det måste få vara pretentiöst, obegripligt, fånigt, korkat, dåligt, olönsamt eller heligt, men det kan fan i mig inte bli en produkt, säger Ossian och fortsätter:

– En läskig grej med beställningsjobb som typ “kan du göra ett konstverk som beskriver ungas behov av en mötesplats i sitt närområde”, är att de är dödfödda. På samma sätt är det dödfött att inspireras av typ en snusprodukt. Det är ett felaktigt språk. Det är någonting annat än konst, och anledningen till att vi jobbar med dessa frågor är för att försvara konsten.

Konst för KonstAB verkar bli en motståndshandling i sig, till ett samhälle som enligt dem inte tillåter kreativitet eller att få tänka på nya, egna sätt. 

– Jag tror att man som konstnär ofta har en tro på ett bättre eller annorlunda samhälle, och jag tror att hålla på med konst är ett sätt att stå utanför en marknad som finns innanför det system man är emot, säger Emma. 

– Konst ska få vara ett alternativ till samhället. Konsten ska få vara knäppare än allt det rationella, fyller Ossian i.

”Kreativitet ett laddat ord”

Jag frågar hur de ser på kreativitet. 

– Det finns ju i alla människors liv, att se nytt på saker. Men det är ett laddat ord, upphöjt och betydelsefullt när det egentligen bara handlar om vad man gör med sin tillvaro. En elektriker kan ju vara minst lika kreativ men han skulle nog själv inte se det så, säger Anton.

– Allra oftast så är ju kreativitet att göra sönder en konvention, bryta mot en lag eller en regel, säger Ossian.

– Och det är förbjudet! fyller Emma i.

I Vernissage hos Gud är bilderna av ont och gott tydliga och nästan lite förlegade. En fabrikör med ett cartoon-skratt, ett uråldrigt sällskap som jagar och dödar dadaister för att kommersialisera konsten, den oskyldiga och klarsynta protagonisten som aldrig tappar fotfästet i sin kamp mot ondskan. Vad fyller de tydliga bilderna för funktion? Emma svarar:

– Jag tror det kan vara bra att se på världen så i dessa tider. Eftersom individualismen har blivit så stark så är det alltid såhär “du kan inte tycka att den här oljechefen är ond, för vet du vad, han har faktiskt barn, och han har faktiskt skänkt lite pengar och bla bla bla”. Skitsamma vem han är som individ! Han gör något ont, varje dag. Och han borde få stå till svars för det.

Swishar för pannband i smyg

Jag avslutar intervjun med att fråga gruppen vad de tror om människans natur. 

– Jag tror inte att det finns något svar men jag tror att vi har ett ansvar att försöka hitta människans goda sidor. Jag tror eventuellt vi kan välja vad människans natur ska vara. Vissa menar ju att människan inte är kapabel att leva tillsammans utan ett hierarkisystem, och andra menar att det är fullt möjligt. Det är svårt att veta, vi har ju inte testat något annat, svarar Emma.

Innan jag lämnar Sturegatan 19 försöker jag köpa ett pannband med KonstAB:s logga, vilket knappt går – jag swishar i smyg. Trots bristen på pengar verkar det ta emot för KonstAB att be folk betala för deras saker. En inte alldeles vanlig egenskap idag. Lite senare skickar Anton ett citat av Ernst Wigforss, socialdemokraternas finansminister i början och mitten av 1900-talet. 

“Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.” 

– Ernst Wigforss, socialdemokraternas finansminister 1925-1926 och 1936-1949