Det verkar ha gått upp för de flesta utom Riksbanken att inflationen blir ett maraton, inte en sprint.  

I fredags sattes ett historiskt märke när industrins kollektivavtal skrevs under av fackförbund och arbetsgivarsidan. På två år ska lönerna höjas med 7,4 procent, varav merparten detta år.  

2023 ska också de lägst tillåtna lönerna i industrins kollektivavtal öka med 1 350 kronor. En bredare låglönesatsning blir det inte förrän 2024, vilket också är en del av märket.  

I sammanhanget är det historiskt höga siffror vilka snabbt ledde till historiska avtal också i handeln – de högsta löneökningarna som någonsin skrivits under inklusive ett ökat skydd mot hyvling.  

Vad allt i slutändan gör i praktiken för medlemmarnas plånböcker är dock upp till inflationen. Om siffrorna snabbt vänder nedåt, Riksbanken slutar höja räntorna och mjölk blir mindre värt än guld igen kan handeln faktiskt få reallöneökningar.  

Om inte har inflationen ätit upp åratal av löneökningar för LO-kollektivet.  

Löneandelen måste öka

Att tänka på det nya tvååriga avtalet är omöjligt utan att också tänka på nästa. Det är nämligen då vi kan få facit för om löneandelen av de svenska vinsterna faktiskt kan öka i förhållande till företagarnas och arbetsgivarnas andel. Det måste den.  

De senaste decennierna har ökade ekonomiska klyftor slagit rekord i Sverige. De rikaste procenten drar ifrån. Sverige är numera lägst rankat i Norden i fråga om ekonomisk jämlikhet enligt den globala hjälporganisationen Oxfam.  

Det beror bland annat på skatterna.

I högerpropagandan heter det att Sverige har världens högsta skatter, men ett högt skatteuttag (enligt Svenskt Näringslivs egna siffror ligger Sverige på en sjätteplats globalt, 8 procent över OECD-genomsnittet) handlar bara om lön.

Är du kapitalägare i Sverige är skatten lägre än i många andra länder.  

I Sverige är det, globalt sett, riktigt billigt att vara rik. 

Tidigare vice riksbankschefen Thomas Franzén strök i DN Debatt här om dagen under en annan svidande detalj: I finanssektorn tjänar folk 170 procent av vad andra anställda i privat sektor tjänar, ökningen sedan 1980-talet har varit dramatisk på toppen och kan inte förklaras av ökad produktivitet eller kompetens.  

Övervinster skadar Sverige

Franzén kallar det rakt ut för övervinster. Pengar som inte investeras tillbaka i verksamheter, utan försvinner ut i löner samt utdelningar på toppen.

Företagen borde enligt Franzén sänka sina avkastningskrav, och staten kan gå före genom att sänka avkastningskravet på statliga banken SBAB (något som också föreslagits av den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden).  

“Fackföreningarnas lönekrav har anpassats till företagens mål om hög avkastning. På sikt behöver i stället lönernas andel öka jämfört med vinsten. Lägre krav på avkastning skulle dessutom dämpa inflationen och nedgången i ekonomin.” 

Marknadslogik för ojämlikhet

Tydligare än så kan det knappast bli.

Ur det perspektivet är det också bekymmersamt att Handels och industrifacken inte fick igenom låglönesatsningar över hela avtalsperioden.

De lägst betalda arbetarna på arbetsmarknaden har halkat efter för länge. Här nådde inte förhandlingarna ända fram.  

Det tydliggör också vilket stort ansvar fackföreningssidan tar för svensk ekonomi i inflationstider. Dags för arbetsgivarsidan att göra samma sak, inte minst i nästa avtalsrörelse då Sverige torde stå inför inflationens upplopp.  

Sverige har byggt in rena ojämlikhetsmaskiner i skattepolitiken, finanspolitiken och marknadslogiken som driver på de ekonomiska klyftorna år efter år. Sverige behöver en ny skattepolitik och övervinsterna måste bort.

Här är det bara företagstopparna och politiken som kan dra sitt strå till den gemensamma samhällsstacken. Facken har gjort sitt.