Förskollärare i chock efter dödsskjutning utanför Oasen i Västerås: ”Känns overkligt”

De har bara kört ett kort stycke på vägen hem när de möter polisbilar. Blåljusen fladdrar förbi dem i mörkret och försvinner i riktning mot Bäckby, området som de just har lämnat.

I bilen sitter Erica Hedlund, förskollärare och tillförordnad rektor på Oasen, och hennes man, som städar på förskolan. De gissar att det måste ha hänt något i trafiken.

Att polisen är på väg till deras förskola, där de nyss har sagt hej då till de sista barnen, kan de inte ana.

– När vi kom hem gick vi in på nyhetssajterna, läste att det hade varit en skjutning på Bäckby, och kände: ”Oj, vi kom ju just därifrån”.

Oasens gård avspärrad

Men det är först senare på kvällen, när tidningen VLT lägger ut bilder och en video från brottsplatsen, som Erica Hedlund ser att delar av Oasens gård är avspärrade.

Gungställningen och en bit av gräsmattan befinner sig innanför polisens blåvita tejp.

Några få meter utanför förskolan har en 20-åring skjutits ihjäl.

– Jag hade passerat mordplatsen någon eller några minuter innan han sköts. Det for rysningar genom kroppen. Allt kändes overkligt.

Chockade emojis

Oasen är en liten förskola, och redan samma kväll vet alla förskollärarna vad som har hänt.

På gruppchatten skickar de emojis med innebörden ”chockad” och frågar sig vad som nu ska ske.

Hur länge kommer gården att vara avspärrad? Är det säkert att låta barnen leka ute?

– Nästa dag var det otroligt mycket poliser i området. De tog bilder och samlade bevisning, säger förskolläraren Emelie Jakobsson, som själv har fått svara på polisens frågor flera gånger efter skjutningen.

På ett möte bestämmer personalen att de bara ska vara ute med barnen den ljusaste tiden på dagen, en regel som de följer strikt hela vintern.

– Det bästa är egentligen att barnen är ute vid stängning, men det har vi slutat med, säger Emelie Jakobsson.

Gula reflex-västar för barnen

Den första tiden har barnen gula reflex-västar för att personalen snabbt ska se var alla är.

På den plats där 20-åringen sköts blir det fullt av blommor och gravljus. De lite större barnen, som går på avdelningen Spindeln, ser blommorna från rummet där de brukar äta och undrar varför blomhögen ligger där.

– Det blev lite olika svar. Som att blommorna lagts dit för att minnas någon man saknade, säger Emelie Jakobsson.

– Men inte ”en människa blev mördad där”. Vi vill inte skrämma barnen.

20-åringen dödades framför den utgång som personalen använder när de bär ut sopor och när de stänger för dagen.

Ofta går några av de större barnen med till soprummet, det är roligt och spännande att följa med.

– Då går man ju där det hände, säger Emelie Jakobsson.

Ovanligt få barn kvar vid skjutningen

Tursamt nog var ovanligt få barn kvar den eftermiddag då skjutningen ägde rum, och Erica Hedlund kunde stänga tidigt.

Annars hade alltså barnen kunnat bli vittnen till mordet. I värsta fall kunde de hamnat i fara.

 – Jag vill verkligen inte tänka på det, säger Erica Hedlund. Det hade varit en mardröm.

Oasen som vilken förskola som helst

Drygt fyra månader efter skjutningen sparkar glada barn fotboll på gården.

Oasen är som vilken förskola som helst, med leriga barnstövlar i farstun och doft av pastagratäng i korridoren.

Men redan före mordet frågade barnen ibland varför poliser cirkulerade utanför deras förskola. Bäckby finns med på listan över utsatta områden.

– Brottsliga saker har inträffat här förr, säger Emelie Jakobsson, som ibland får förvånade frågor när hon berättar var hon jobbar.

Erica Hedlund sökte aktivt en tjänst i Bäckby. Hon tycker att det känns viktigt att arbeta i området, och spännande att träffa familjer från världens alla hörn.

– Men under de tio år jag har jobbat här har jag sett väldigt mycket. Bilbränder, brand i pizzerian i centrum. Det har legat påsar med droger på förskolegården, och jag har hittat kanyler. Man behöver verkligen scanna av gården innan vi går ut.

Undrade om poliser tog barn

När Erica Hedlund kom till Oasen hade en del barn en negativ bild av ordningsmakten och undrade om poliser tog barn.

– Vi har haft barn som berättat att ”polisen kom hem till mig i natt”. Äldre syskon har haft fel umgänge, säger Erica Hedlund.

Förskolan bjöd in polisen, som lät barnen provsitta deras bil och se vilka de var.

– Vi vill förmedla att polisen är bra och någon barnen ska lita på. Och i dag är klimatet ett annat, säger Erica Hedlund. 

”Förskolan har stor uppgift”

Erica Hedlund anser att förskolan har en stor uppgift i att forma bra samhällsmedlemmar, och därmed en roll i arbetet mot våldet.

– Det är superviktigt att börja redan i förskoleåldern. Det är svårt att forma om en 15-åring.

När Erica Hedlund började på Oasen för tio år sedan pratade man nästan bara om utrymning ifall något allvarligt skulle hända, till exempel en brand.

– Först de senaste åren har vi börjat prata om att rymma in från hot. Vi har en inrymningsplan och har tänkt mycket på vilka säkra platser vi har inomhus, till exempel en korridor utan fönster.

Våldet sätter sina spår

Med drygt fyra månaders distans till skjutningen säger Erica Hedlund att hon inte funderar särskilt mycket över hur händelsen har påverkat henne. Men hon konstaterar att våldet sätter spår.

– Jag tycker om att cykla till jobbet, en kvarts cykeltur är lagom motion. Men jag tror aldrig att jag har fått skjuts av min man så mycket som sedan det här hände, säger Erica Hedlund, som tillägger:

– Det kommer från honom också. Vi åkte ju tillsammans från förskolan den där kvällen.

Efter skjutningen kände Emelie Jakobsson obehag inför att gå ut med soporna när det var mörkt. Eller gå den korta biten till bilen då det var dags att åka hem från jobbet.

– Om det kunde hända här, då kan det hända var som helst.