I en stor intervju i Dagens Nyheter säger Centerns nya partiledare Muharrem Demirok att Centern ska överge nyliberalismen.

Nyliberalismens långtgående privatiseringar och marknadslösningar har inneburit stora försämringar för landets arbetare så det vore naturligtvis välkommet.

De privata skolföretagens utsortering av elever från arbetarhem, nedläggningen av arbetsförmedlingens kontor på platser med hög arbetslöshet, styrsystemet New Public Management inom offentlig sektor och de fullständigt horribla privatiseringarna av apoteken och bilprovningen är alla exempel på nyliberala misslyckanden som främst slagit mot låginkomsttagare och arbetarhem.

Inget nytt av Demirok

Men någon ny syn på välfärden är det tyvärr inte som Demirok presenterar. Uppriktigt sagt är det svårt att se något nytt alls i hans ord.

Visst, orden flödar välformulerade ur hans mun, som:

– Vi ska vara ett parti som mer pratar om välfärden och sociala frågor.

Men byggstenarna för ett sådant samhälle vill han inte kännas vid. Utan omsvep ratar Demirok skatteinkomster som grund för en välfärd åt alla och pekar i stället ut skattesänkningar som bästa fördelningsmetod.

Sänk skatten så får alla göra vad de vill med sina pengar, tycker han.

– Att se till att de med de lägsta inkomsterna får mer kvar att leva på. Då kan du forma ditt eget liv utifrån vad du själv vill.

Det kallar Muharrem Demirok att ”stärka den enskilda individen”.

Nyliberalismens våta dröm

Det han målar upp är nyliberalismens stora våta dröm – igen. Knappt ens dolt bakom flosklerna. De ord som vi hörde så många varianter på under Alliansens år vid maken.

”Du är din egen lyckas smed”. ”Blir du arbetslös är det ditt eget fel”. 

Är ditt barn hänvisad till en usel skola, eller ingen skola alls eftersom marknaden inte ser det som lönsamt med en skola i ditt närområde, så öppna då din egen skola för det du får i sänkt skatt, tycks Demirok mena.

Samtidigt som intervjun innehåller meningar som ”Vi behöver inte fler rut-avdrag”, så stänger Demirok mycket tydligt dörren för alternativet: en kvalitativ skattefinansierad välfärd.

Så vad är den nya Centerledaren ute efter när han pratar om att Centern mer måste se till ”sociala frågor”?

Två uppenbara skäl finns bakom hans ord.

Hatpolitik från regering och SD

Dels har vi sett att den mer empatiskt sinnade delen av svensk medelklass har reagerat kraftigt på den hatpolitik som förs av den nuvarande konservativa regeringen och deras stödparti Sverigedemokraterna.

Regeringens hat, hån och lögner har fått medelklassen att vandra mot Socialdemokraterna. Man skulle kunna kalla det en reaktion som bygger på ren anständighet.

Demirok slänger här ut ett bete i förhoppningen om att få tillbaka några ur medelklassen som ännu tror på humanistisk liberalism.

Det andra skälet är maktpolitiskt.

Att Centern skulle bryta med Annie Lööfs syn på SD och plötsligt överge liberalismen och i stället stödja SD:s högerextrema politik, på samma sätt som Liberalerna har gjort, finns inte på kartan för Centern.

Återstår att finna stöd till vänster.

Alla med lite insyn vet att det sedan förra mandatperioden pågår en diskussion om hur en framtida relation mellan S och C kan komma att se ut. 

Mer samarbete med S

Starka krafter inom Socialdemokraterna vill ha ett fastare samarbete med Centern inför kommande val.

För Centern kan ett sådant samarbete vara den största, och kanske enda, möjligheten att i det nya svenska politiska klimatet få ett realpolitiskt inflytande.

Men den totala frånvaron av klassperspektiv i Muharrem Demiroks intervjusvar och den totala frånvaron av maktanalys i ord om individens eget ansvar öppnar inte för något samarbete som skulle gynna svenska LO-anslutna.

För arbetslöshet är faktiskt sällan individens eget fel. Snarare knappt någonsin.

Försämringar för arbetaren

Det verkar som om Demirok nu halvslarvigt tittar tillbaka på januariavtalet under förra mandatperioden och hoppas på en upprepning bara han öppnar för lite medelklassmässig humanism – som dock inte får konkurrera med sänkta skatter och fortsatta marknadslösningar.

Men januariavtalet innehöll exceptionella försämringar för den svenska arbetaren. Det vill ingen i LO-leden se igen.

Vill Demirok fortsätta klura på ett samarbete med Socialdemokraterna måste han sluta åsidosätta arbetares behov.