Blanda inte in hbtq i det som gått snett för socialdemokratin
”Skilj på det humana och det nyliberala”
I en ledare i Arbetet frågar sig Joel Stade om vänstern är de nya liberalerna.
Han skriver: ”Numera är även vänstern väldigt intresserad av individen och liberala värden. Vänstern försvarar asylrätten, står upp för hbtq-rättigheter och har gjort FN:s barnkonvention till svensk lag […] Var är klasskampen?”.
I samma stycke nämner Stade att vänstern har tappat arbetarväljare.
Hur ska det tolkas? Att vänstern inte borde stå upp för hbtq-rättigheter?
Eller att det inte går att kombinera klassmedveten politik med kampen för lika rättigheter?
Är det är på grund av framstegen för hbtq-personer som S numera knappt är större än SD bland arbetare?
Varför annars dra in hbtq-rättigheter i en kort text som faktiskt mest handlar om arbetskläder för undersköterskor?
Här är det något som skaver.
Folkhemmet känner inga kelgrisar
Utan klassperspektiv ingen socialdemokrati. Det är självklart. Men socialdemokratin är en bred jämlikhetsrörelse. Den gör inte halt vid det strikt materiella.
Folkhemmet bör inte känna några kelgrisar, varken hetero- eller homosexuella.
När det gäller asylrätten är det rimligt att av rena solidaritetsskäl stödja rätten att fly och söka sig en fristad.
Det är varken samma sak som fri invandring eller att arbetsgivare ska kunna locka folk till Sverige med lögner om höga löner – bara för att sedan betala ut några tior i timmen.
Skilj på det humana och det nyliberala.
Ohistorisk, på gränsen till felaktig.
Går det då att kombinera klassmedvetenhet med försvar för personliga fri- och rättigheter? Naturligtvis. Det är för övrigt inget nytt.
Stades beskrivning av vänsterns förhållande till individens rätt är ohistorisk, på gränsen till felaktig.
För mer än hundra år sedan, i ett då mycket konservativt Sverige, fanns det starka förkämpar i arbetarrörelsen för rätten till preventivmedel. Och redan i början av 1980-talet ville VPK att samkönade par skulle kunna få adoptera. Det gick utmärkt ihop med klasskampen.
Barnkonventionen ett misstag
Angående barnkonventionen är jag överens med Joel Stade. Det var dumt att inkorporera, alltså klistra in, barnkonventionen i svensk lag.
Beslutet var ett flagrant brott mot klassisk socialdemokratisk demokratisyn, det vill säga att det är de folkvalda, inte jurister, som ska sätta ramar och regler.
Genom att barnkonventionen rakt av gjordes till svensk lag öppnades fältet för det vi ser i USA: Ändlösa rättsprocesser som slutar med att en domstol bestämmer allt.
I stället borde lagstiftaren ha skrivit en ny barnrättslag med förarbeten som noggrant beskriver hur lagen ska tolkas. SMP-regeringen borde helt enkelt ha gjort som vanligt.
Att skjuta sönder väljarkoalitionen
Till sist: Beror Sverigedemokraternas framgångar på socialdemokratins reformer för lika rättigheter? Nej!
Det är inte samkönade äktenskap som har fått relationen med socialdemokratin och arbetarna att spricka. Svensk arbetarklass är positivt inställd till jämlika villkor för hbtq-personer.
Ändå har Stade en poäng i att vänstern på många sätt har blivit liberaler, och det har varit direkt skadligt.
Men det har ju inte åstadkommits av hbtq-reformerna utan av acceptansen av mycket marknadsliberalism: friskolesystemet, New Public Management, avskaffandet av en social bostadspolitik, införandet av en ordoliberal, åtstramande, finanspolitik. För att nämna några exempel.
Tack och lov har en tillnyktring skett på senare år. Det borde också ske en tillnyktring i Stades analys.
Ett växande intresse för klass måste välkomnas. Men blanda inte in hbtq i vad som har gått snett för Socialdemokraterna.
I bästa fall är det att skjuta bredvid målet. I värsta fall är det att skjuta sönder väljarkoalitionen.
