KOMMENTAR. I lördags kväll satt jag likt miljoner andra svenskar och tittade på braksvennighetens största lägereld, alltså Melodifestivalen. 

Som fjärde bidrag i tävlingen förde atistduon Elov & Beny in den nya komplexa smaken epadunk i Sveriges största musiktävling, och här satt nog många på som på nålar över vad som skulle komma. 

Skulle det bli en låt om sex och alkohol som följer traditionen från Eddie Meduza in i dagens Fröken Snusk? Såklart inte.

Könsorden byttes mot varmkorv och det våldsamma supandet mot lite mysigt dunkande i plåten i glada vänners lag. Detta är familjeunderhållning, något annat kan man såklart inte begära.

En brasklapp: Jag lyssnar själv inte på epadunk. Men det har inte så mycket med det jag vill säga att göra. Själva musiken kommer jag lämna därhän för att i stället fundera på vad som händer när Stockholmsmedia ska ta sig an ett landsbygdsfenomen. 

Åka bil med hög bas

För det här att åka bil med hög bas har jag stora erfarenheter av. När man i början på 2000-talet köpte en baslåda till bilen så följde det ofta med en Bastest-cd.

En skiva med olika frekvenser för att kunna ställa in basen rätt. Men skivan användes även för att få fram de fetaste bastonerna när man gled på byn. 

När basen får all plåt på bilen att skallra, då är man hemma. 

I SVT svarar den rutinerade musikjournalisten Fredrik Strage på frågor om varför han tror att Gällivareduon Hooja har slagit igenom så stort: 

”Fredrik Strage tar också upp ”Epa-dunk” scenen som han menar är ett samtidsfenomen som Hooja fångar upp, den nya raggarkultur som uppstått i Sverige där raggarna inte längre lyssnar på 50-tals rock utan på något som Strage beskriver som hårt pumpande musik som bara handlar om supa, svina och ha en massa sex. ” 

Jag tror att det är en vanlig fördom eller missuppfattning, att landsbygdens bil och raggarkultur har stått still sen 1950. I så fall hade ju epadunk varit en otrolig förändring men så är såklart inte fallet. 

Raggarna har grenat ut sig

Precis som alla subkulturer har även raggarna grenat sig ut i olika mindre grupper, och nu finns allt från puristerna som endast accepterar amerikanska bilar och musik från mitten av 50-talet till partyungdomar i Volvokombis. Gemensamt är att man åker bil på uppseendeväckande sätt. 

Det är en av Sveriges äldsta subkulturer. Många familjer innehåller flera generationer raggare. Att man skulle ha konservera den som någon slags amishkultur när ett av de största nöjena är att väcka uppmärksamhet blir orimligt. 

Agri Ismaïl skriver I Expressen om hur epadunket är musiken vår samtid förtjänar. En tid där TikToks korta klipp kräver fler taktslag per minut för att fånga intresse, och texterna handlar om att festa utan några bekymmer. 

”En reaktionär tillbakablick där eurodance kastats i en mixer med lite gladporr och dansband från 70-talet, Björn Rosenströms ”Raggarrock” och några sommarplågor som Günthers ”Ding dong song”, Fridas ”Dunka mig gul och blå”, och Eric Amarillos ”Om sanningen ska fram (Vill du ligga med mig då?)”.” 

Precis som Ismaïl skriver är det här teman som återkommer i så kallad partymusik genom tiderna, men jag ser det inte som en tillbakablick utan något som alltid funnits. Att musikens budskap inte är speciellt komplexa eller alltid helt politiskt korrekta är inte något som jag tror utmärker denna genre specifikt. 

Epadunk i nyordslistan

Ordet epadunk kom in på Nyordslistan 2022 och beskrivs där som ”musikgenre som förknippas med A-traktorer, i folkmun kallade epatraktorer”. Men musikaliskt skiljer den sig inte från mycket annan musik som är populär idag.

Elov & Benys låt har jag personligen svårt att skilja från valfri låt av Anis don Demina.

En delorsak till epadunkets stora genomslag just nu är att media har upptäckt att kultur även pågår utanför tullarna, Spotifys topplistor måste ha slagit ner som en bomb på redaktionerna. 

Jag började åka raggarbil när jag var 15. Då var vi ett gäng i min högstadieskola som började intressera oss för raggarkulturen. För att fånga upp detta så bestämde sig vår fritidsgård för att anordna en så kallad ”raggarkväll”, i ett försök att ha något för alla. 

Såklart ett behjärtansvärt försök. Men det hela utvecklade sig till ett tjofadderittan-koncept i klass med när Jösse Halling breakers uppträdde i Solsta café någon gång på 80-talet. Kvällen till ära så hade fritidsgården köpt in Pucko och varmkorv, och det anordnades karaoke till musikalen Greases soundtrack. 

Vår kultur blev ett maskeradnummer under en kväll på ”frittan”. 

Ser inte helheten

Liknande känner jag efter SVT:s försök att få in epadunket i mellon. Genom att plocka upp lättsmälta drag så som trallvänlig musik och varmkorv kan man fylla sitt uppdrag att skildra hela landet, men det blir ur ett fågelperspektiv som inte klarar att se en helhet. 

Med hjälp av en bolibompamaskin lyckas SVT med samma konststycke som min fritidsgård, man gör det nya okända till barnkultur. Passar in den i ett förutbestämt mönster för hur subkulturer avväpnas.

Att det blir såhär visar hur djup klyftan mellan stad och land faktiskt är i Sverige.
Agri Ismaïl skriver att man genom epadunkets intåg kan dra paralleller till hur den reaktionära politiken vinner nya segrar i landet, och hur Ebba Buschs hjärtland fått ett soundtrack. 

Mediernas problem med att förstå och hantera epadunket kan ses som en oförmåga att hålla ihop stad och land. Nu har etablissemanget upptäckt något som man känner att man behöver hantera. 

Frågan är om man har verktygen för att göra det.