Kostnadskrisen slår hårt mot Storbritannien: ”Vi lever inte”

Det är minusgrader i nordvästra London. Andedräkterna bildar moln i kylan. Händer gnuggas mot varandra för värmen. Någon trampar på stället. Ingen småpratar. Människorna som väntar på att matbanken Sufra NW London ska öppna köar i tystnad.

Innanför porten förbereds matpaket. Färskvaror staplas i plastlådor, torrvaror packas i blå plastpåsar. En sista försvarslinje mot hungern.    

– Det som händer klockan 11 är att jag börjar pricka av namn på våra listor, säger volontären Maria Onoufriou.

Sufra NW London driver också ett öppet kvarterskök. Dit kan vem som helst komma och äta utan några frågor. Men matstödet kräver registrering. Hur många matpaket var och en får beror på hushållets storlek. 

Vissa kan få ”lätt att äta”-paket med pulversoppor och konserver. Sådant som är billigt att värma. St Raphaels Estate, där matbanken ligger, är ett av Londons mest utblottade områden. Hälften av invånarna lever i fattigdom. Alla har inte råd med elkostnaden för att laga mat från grunden, ens om maten är gratis. 

Maria Onoufriou frågar hur besökarna mår, hör sig för om vardagsbestyr. 

– Jag försöker komma ihåg dem allihop. Jag vet att den här familjen har barn, säger hon och skickar med en extra förpackning kakor.

Matpaketen ska räcka en vecka. Ibland finns det bonuslivsmedel. Donerade varor med kort datum fördelas utöver den ordinarie ransonen. 

– Vill du ha ett pizzakit också? frågar Maria Onoufriou.

– Är det halal? undrar kvinnan.

Tony Benfield packar ned sina plastpåsar i en blå rullväska. I 50 år körde han Londons ikoniska svarta taxibilar. Nu klarar 79-åringen inte längre räkningarna utan hjälp.   

– Det är väldigt svårt att gå runt, säger han.

– Allting blir dyrare. Elräkningarna går upp. Gasräkningarna går upp. Allt.

Pensionen ligger på 750 pund i månaden, strax under 10 000 svenska kronor. Det har aldrig räckt till överflöd. Men det brukade täcka basbehoven.

– Jag har bara behövt hjälp ett par år, sedan pandemin kom, säger Tony Benfield och börjar rulla sin väska mot pendeltågsstationen.   

– Man får vara nöjd så länge man vaknar om morgnarna. Det är det viktigaste. 

12 000 Så många Londonbor fick hjälp av matbanker i nätverket Trussell Trust 2010.

Drastisk ökning av matbanker

London har runt 300 matbanker. I hela Storbritannien finns strax över 2 500. Under pandemin fick matbankerna ökat stöd från staten. Stödet är borta nu. Men behovet är kvar – och växer. 

280 000 Så många Londonbor fick mathjälp av Trussell Trust 2022.

90 procent av medlemmarna i Ifan, ett av två landsomfattande nätverk för matbanker, rapporterar att fler sökte hjälp under 2022. Samtidigt drabbas matbankerna av samma prisökningar som hushållen. Och donationerna från privatpersoner har sinat. Analysen är att de som brukade ge pengar inte längre har råd.

Det har inte alltid sett ut så här. 2010 fanns bara några dussin matbanker i hela kungadömet. I dag finns det dubbelt så många matbanker som McDonalds.

Tio år av nedskärningar

Pandemin har bidragit. Inflationen har bidragit. Men dessförinnan genomgick Storbritannien tio år av åtstramningspolitik. 

Under finanskrisen pumpade staten in motsvarande 1 700 miljarder kronor i det brittiska banksystemet. Den konservativa regering som tillträdde 2010 sålde in minskat budgetunderskott som en politisk dygd. Partiledaren David Cameron förklarade att ”ansvarslöshetens tid ska ersättas av åtstramningarnas tid.”

Nedskärningarna som följde var de största sedan andra världskriget. Hundratusentals statliga jobb skars bort. Bibliotek och fritidsgårdar bommade igen. Tröskeln för bidrag höjdes. Ersättningsnivåerna sänktes.  

Sedan dess har reallönerna fallit. De osäkra anställningarna har blivit fler. Boendekostnaderna har fortsatt att öka. 

Vi har läst på universitetet. Jag betalade 115 000 kronor om året för att bli sjuksköterska.

När kostnadskrisen slog till, efter Rysslands anfallskrig mot Ukraina, drabbade den ett mer sårbart samhälle. Marginalerna är borta. Ett heltidsjobb är inte längre en garanti för att klara sig. 

– Levnadsomkostnaderna har gått upp men våra löner har inte gjort det, säger Sai Khadirrajah.

– Det här ska föreställa ett kvalificerat yrke. Vi har läst på universitetet. Jag betalade 115 000 kronor om året för att bli sjuksköterska. 

Hon står strejkvakt utanför University College-sjukhuset i London. Över hela landet har tiotusentals kollegor i 55 sjukvårdsdistrikt lagt ned arbetet. 

Unik vårdstrejk

Strejken är unik. Fackförbundet Kungliga sjuksköterskesällskapet grundades 1916. Drottning Elizabeth II var fram tills sin bortgång i fjol dess officiella beskyddare. Vårdfacket är känt som allt annat än konfliktbenäget. Men efter 106 år av arbetsfred har förbundet nu varslat om tre strejker på lika många månader.  

– Jag oroar mig över att allmänheten ska tycka att vi är giriga. Men när jag berättar för mina vänner vad jag tjänar är de chockade, säger Jenny Allaybeu.

Liksom Sai Khadirrajah har hon några år i yrket. Bägge har stora studielån de inte kan betala. 

Lönen motsvarar strax över 30 000 kronor i månaden. Jenny Allaybeu delar en liten lägenhet med en kompis. När hon betalat hyran, busskortet, el- och gasräkningarna återstår 6 000 kronor. Det ska räcka till mat – och till livet – i en av världens dyraste städer. 

Sai Khadirrajah drömmer om att flytta hemifrån. 

– Jag bor med mina föräldrar nu. Jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle ha råd att skaffa barn. För att bilda familj skulle jag behöva spara tills jag är gammal.

Nyligen undersökte den statliga sjukvårdens organisation NHS hur kostnadskrisen slår mot personalen. Resultatet var en väckarklocka.

Sjuksköterskor går långa pass utan att äta. Lämnar vården för bättre betalda jobb inom handel eller restaurang. Sjukskriver sig de sista dagarna innan lön för att de inte har råd med resorna till jobbet.

Nu kräver Kungliga sjuksköterskesällskapet löneökningar. Regeringen erbjuder 4,75 procent under en tvåårsperiod. Men inflationen ligger på 10 procent. När prishöjningarna tagit sitt skulle sjuksköterskornas plånböcker vara tunnare än innan. Ännu en gång.  

Valet att strejka var enkelt, säger Jenny Allaybeu. 

– Men jag är orolig över tajmingen. Kanske avfärdas det som bara ännu en strejk i mängden?

Vårdpersonalen inte ensam om att protestera. Det senaste halvåret har järnvägsarbetare, ambulanspersonal, postanställda, lärare och myndighetspersonal tagit till stridsåtgärder. Många yrkesgrupper strejkar för första gången.  

De flesta sjuksköterskor jag känner frågar sig hur länge de har råd att stanna i yrket.

Ny ”missnöjesvinter”?

Inte sedan ”missnöjesvintern” 1978–79 har den brittiska arbetsmarknaden skakats av lika många konflikter.

Missnöjesvintern slutade med att Margret Thatcher kom till makten och inskränkte de fackliga rättigheterna. Nu vill Storbritanniens sittande regering följa hennes exempel. 

Premiärminister Rishi Sunak har utlovat lagar som gör det svårare att strejka. Uppretade fack hotar med strid. Konflikten skärps och byter skepnad. Från lönefrågor till samhällsfrågor.

– Jag har jobbat som sjuksköterska i 27 år. Jag har sett regeringar komma och gå. Det här är den värsta av dem alla, fnyser Simon Spencer.

Han arbetar inom psykiatrin. Det senaste året har en patientgrupp vuxit kraftigt: Människor med ekonomisk stress.

– Fattigdom påverkar den psykiska hälsan negativt. Men det är slöseri med min tid, jag kan inte göra så mycket. Jag skickar dem vidare till matbanker. Och matbanker är toppen, men de borde inte existera.

Samtidigt som Simon Spencer remitterar patienter till matbanker driver en dryg fjärdedel av de brittiska vårddistrikten egna matbanker. De riktar sig till personalen. Gratis mat till anställda som inte kan leva på sin lön. 

NHS brukar kallas ryggraden i den brittiska välfärden. Ryggraden, säger Simon Spencer, är på väg att knäckas.  

– De flesta sjuksköterskor jag känner frågar sig hur länge de har råd att stanna i yrket. 

Under en promenad i London syns ekon av kostnadskrisen. På löpsedlar larmar svarta rubriker om höjda biljettpriser. På Picadilly Cirucs reklamväggar vädjar välgörenhetsorganisationer om bidrag. På de klarröda dubbeldäckarbussarna tipsar regeringen om att minskad elförbrukning ”kan spara dig hundratals pund”.

Utanför premiärministerresidenset på Downing Street stiger applåderna när Zarah Sultana från Arbetarpartiets radikala flygel attackerar både regeringen och sitt eget parti. Ett kvarter bort syns EU-fanor vaja. Peter Beagan och några bekanta håller återkommande demonstrationer för återinträde i unionen. Inflationen har gett nya argument mot brexit.  

– Handelshinder och byråkrati har pressat upp priset i matbutikerna. Allting handlar om kostnadskrisen nu, säger han.

Bor i möglig lägenhet

En kris kan manifestera sig i det offentliga. I demonstrationer. I bensinpriser. 

Andra uttryck är osynliga. Det egna bankkontot. Det tomma skafferiet. Eller, som för Jomana Alnahass, den mögliga lägenheten som familjen inte har råd att flytta ifrån. 

Hon visar ett videoklipp. De mörka fläckarna klättar över väggar och tak. Hörnen är svarta. 

– Min ena dotter vaknar på nätterna och kan inte andas. Jag fick också en astmadiagnos förra veckan, de gav mig en inhalator, säger hon.

– Värden gör ingenting. Jag målar om var tredje månad i stället. Men hyran är billig för lägenheten är gammal. Om vi flyttar kan han hyra ut den dyrare.  

Den trånga tvårummaren långt från centrala London kostar knappt 17 000 i månaden. Förhoppningen är att få en större lägenhet i stadens egna bostadsbestånd, där hyresnivåerna är reglerade. Men Jomana Alnahass och maken har fyra barn. 

– Jag kom till Sverige 2004, till Helsingborg, och gifte mig där innan jag flyttade hit. I Sverige är det tvärtom, men här väljer de bort familjer med många barn. Hade jag bara haft två barn hade jag redan fått en lägenhet, säger hon. 

Om Jomana Alnahass bara haft två barn hade hon även fått fullt barnbidrag. 2017 slopades bidraget från och med tredje barnet. 

Några dagar i veckan lagar hon mat på Dad’s House i stadsdelen Fulham. Organisationen började som en stödgrupp för ensamstående pappor men öppnade matbank under pandemin. När gratislunchen serveras pratas engelska, franska, spanska och arabiska runt bordet. Jomana Alnahass förklarar vad bulgur är för de infödda matgästerna.

Gasräkningen tredubblades

Zahia vill inte säga sitt efternamn. Hon kommer hit för att äta. Och för sällskapet.    

– Jag kan inte jobba, jag är sjukskriven för diskbråck. 

Ensamheten tär. Förvärrar oron över ekonomin.

– Det påverkar mig mycket mentalt. Jag har blivit ängslig. Men nu har jag fått medicin utskriven, antidepressiva. 

Maken förlorade sitt hotelljobb under pandemin men hittade en ny anställning för ett halvår sedan. Zahia säger att de överlever, men inte lever. De bägge döttrarna är i yngre tonåren. Att krisen drabbar dem är en sorg.  

– De ber om saker, de är tonåringar du vet. De ser kompisar som får dyra jackor och vill ha samma. 

Jag tänder bara gaskaminen när barnen kommer hem. Då värmer vi upp ett rum och stannar i det.

Historien är inte unik. Krisens byggstenar återkommer. Gasräkningen som tredubblats. Elräkningen som fyrdubblats. När hon är ensam om dagarna klär sig Zahia i lager på lager för att hålla kylan borta. Jacka, mössa, halsduk, tjocka strumpor.

– Jag tänder bara gaskaminen när barnen kommer hem. Då värmer vi upp ett rum och stannar i det, säger hon 

17 år har gått sedan hon flyttade till London. När Zahia pratar med släkten i Algeriet duckar hon frågor om familjens ekonomi. Men i Fulham är det inget skamligt att ha vinterkläder inomhus.

Storbritannien har redan 14,5 miljoner fattiga. Kostnadskrisen beräknas knuffa ytterligare en miljon under fattigdomsgränsen. 

– Om du frågar vem som helst här så förstår de, säger Zahia. 

– Alla påverkas av det här.