”Det högsta krav vi har ställt på 30 år”, sa facken inom industrin när de strax före jul begärde löneökningar med 4,4 procent.

Ändå anser många att facket tar i för lite. När LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson träffar medlemmar frågar många: Varför begär ni inte 10 procent, eller 15?

– Jag svarar att vi först måste knäcka nacken på inflationen. Sedan kan vi få reallöneökningar, säger Torbjörn Johansson.

– Men avståndet är stort mellan vad människor vill och vad vi kan leverera. Där finns definitivt ett bekymmer. Rent materiellt är det här vår svåraste avtalsrörelse.

Lönekampen – spelet om avtalsrörelsen

Löner & Avtal

Inte diskuterat löner

Facken och arbetsgivarna inom industrin började förhandla i januari och har än så länge inte diskuterat hur mycket lönerna ska öka.

I stället har de talat om förändringar av arbetstider och andra villkor.

– Där är vi inne i reella förhandlingar på några avtalsområden. Alltså: Vad kan vi förbättra, och vad kan vi byta bort? berättar GS-fackets avtalssekreterare Madelene Engman.

Målet är att ändringar i de allmänna villkoren ska ha förhandlats klart i slutet av februari. Då återstår kraftmätningen om löneökningarna när de så kallade opartiska ordförandena träder in och leder förhandlingarna från den 1 mars.

Kan räkna med sympatiåtgärder

LO-förbunden har lovat varandra stöd för krav på en höjning av kollektivavtalens lägsta löner (som ibland kallas minimilöner) med 1 371 kronor i månaden. Ett förbund som inte får igenom det kravet kan alltså räkna med sympatiåtgärder från övriga LO-förbund.

Samma löfte har facken inom industrin givit varandra – fast för en höjning med 1 600 kronor.

Men varje förbund väljer om man vill driva det här kravet eller inte. GS-facket gör det i två branscher i grafisk industri, men avstår i andra branscher för att inte röra till lönestrukturen.

IF Metall däremot kräver en höjning av avtalens lägsta löner med 1 600 kronor i alla de åtta avtal som förbundet nu förhandlar om.

IF Metall: Tuff avtalsrörelse

Avtalssekreteraren Veli-Pekka Säikälä tar teknikavtalet, IF Metalls största avtal, som exempel.

– Även om bara några procent av de 110 000 medlemmar som berörs av teknikavtalet ligger på avtalets lägsta lön handlar det om flera tusen personer. Det är de som lider mest av inflationen.

Trots att drabbningen om själva löneökningen återstår känner Veli-Pekka Säikkälä ”helt klart” att medlemmarnas förväntningar är högre än vanligt.

Inflationen höjer insatserna. Finska industriarbetare strejkar för att få lika stora löneökningar som deras tyska kollegor fick i höstas.

– Det är klart att det påverkar oss, säger Veli-Pekka Säikkälä. Den här avtalsrörelsen är tuff.