”Regeringens politik cementerar massarbetslöshet”
Arbetslösheten är akilleshälen för den ekonomiska politiken sedan decennier. Ingen bättring är att vänta de närmaste åren, givet den politik som förs av den borgerliga regeringen. Nu är det dags för socialdemokratin att formulera ett program för full sysselsättning, skriver Markus Kallifatides, Stefan Carlén och Christer Persson.
Markus Kallifatides, Stefan Carlén och Christer Persson.
Samtidigt som vi har hög inflation, stigande räntor och minskad köpkraft, förs en åtstramande penning- och finanspolitik.
Det leder till en fördjupad lågkonjunktur, genom en betydande försvagning av efterfrågan och en krympande ekonomi. Arbetslösheten förutspås bita sig fast kring 7–8 procent de kommande åren.
Hur ska en samlad ekonomisk politik (penning- och finanspolitik) se ut i en lågkonjunktur med hög inflation och låg tillväxt?
Centralbankerna i OECD-länderna har höjt styrräntorna kraftigt. Men frågan är hur effektiva räntehöjningar är mot prisökningar som beror på globala utbudsstörningar och i allt väsentligt är en importerad inflation.
Globala prisökningar bakom inflationen
Den höga inflationen beror nämligen inte på en överhettning i ekonomin, vare sig stor efterfrågan i förhållande till ekonomins produktionskapacitet eller att lönerna ökar för snabbt med hänsyn till det samhällsekonomiska löneutrymmet. I stället är huvudorsaken globala prisökningar på energi, livsmedel, transporter och olika insatsvaror.
Räntehöjningarna har, med undantag för växelkursen, främst effekter på den inhemska efterfrågan. Höjda räntor gör lån och krediter dyrare.
Det påverkar såväl hushållens bolån som näringslivets lånefinansierade investeringar. Resultatet är mindre av konsumtion och investeringar. Tyvärr blir priset för denna strama penningpolitik högt, genom ökad arbetslöshet.
När det gäller den ekonomiska politikens andra ben, finanspolitiken, ser det inte mycket bättre ut. Den borgerliga regeringen har lagt fram en åtstramande budget. Med vissa undantag, har i princip ingen aktiv finanspolitik praktiserats sedan den ekonomiska krisen på 1990-talet. Konjunkturpolitiken har i första hand byggt på penningpolitiken och finanspolitikens automatiska konjunkturdämpare.
Det har uppenbarligen inte räckt för att pressa arbetslösheten. Och under 2010-talet, när styrräntan har varit negativ eller noll, har dessutom penningpolitiken förstärkt konjunkturen och därmed blivit destruktiv som konjunkturpolitiskt verktyg. Som en följd av dessa förhållanden ställs samordningen mellan penning-och finanspolitiken nu på sin spets.
”Varsam balansgång av Riksbanken”
För att inte helt slå sönder svensk ekonomi krävs en varsam balansgång av Riksbanken. Finanspolitiken, som idag är något åtstramande, behöver bli mer aktiv, selektiv och riktas mot investeringar i energi- och transportsektorn, bostäder och klimatomställningen.
Denna typ av investeringar är inte inflationsdrivande, utan kan i stället dämpa inflationen genom dess positiva produktivitetseffekter.
En omotiverad stor åtstramning av den ekonomiska politiken hotar att minska realkapitalet och utbudet av produktiva tillgångar i ekonomin, något som rentav kan försvåra inflationsbekämpningen.
Inte heller olika satsningar på välfärden är inflationsdrivande utan ryms inom en aktiv och ansvarsfull finanspolitik. Kraftfulla insatser inom arbetsmarknads- och utbildningspolitiken är i högsta grad motiverade och bidrar inte till att öka inflationen.
”Regeringen cementerar massarbetslöshet”
Denna typ av satsningar är särskilt viktiga i dagens konjunkturläge när bristen på arbetskraft med nödvändig kompetens är stor samtidigt som många arbetslösa står långt från arbetsmarknaden.
Dessutom lägger dagens mycket starka offentliga finanser inte några hinder i vägen för en offensiv finanspolitik.
Tyvärr verkar den borgerliga regeringen vilja föra en helt motsatt politik. En politik som cementerar massarbetslösheten genom ökad långtidsarbetslöshet och strukturarbetslöshet.
Målet om full sysselsättning blir alltmer avlägset. I det läget är det är hög tid för socialdemokratin att utifrån kongressbeslutet formulera ett trovärdigt program för full sysselsättning.
