Bruce Dickinsons tomma spoken word-föreställning ger flashbacks till Star Wars

RECENSION. När Iron Maiden-sångaren Bruce Dickinson kliver ut på Cirkus exploderar rummet. Publiken är uppenbart pepp. Nästan sjövild. Och oerhört välvillig mot sin gamla förebild.

Här har helt klart druckits mer starköl än på Summerbursts VIP-läktare. Man skrattar, åt precis allt. 

Jag säger det kanske som det vore något dåligt, men ett bra gig handlar lika mycket om en taggad publik som en bra liveakt. Fråga vilken komiker/väckelsepredikant som helst. Och den här publiken, den festar redan i Valhall. 

Min egen fandom till Iron Maiden sträcker sig till en period av frenetiskt lyssnande under tonåren. Jag var trots allt en värmländsk rollspelare. Och kille. Hårdrock ingick i baspaketet. 

Egentligen handlade det i ärlighetens namn om ett fåtal låtar. Främst The Trooper, Aces High, Number of the Beast, Fear of the Dark och Run to the Hills. Jag kommer säkert på fler. Rätt mycket av Maidens produktion är i retrospekt en jämntjock massa av Steve Harris galoppbas och Bruce Dickinsons vrålade historielektioner. 

Varit skeptisk sedan Balls to Picasso

I relationen till Dickinson utanför Maiden har jag däremot alltid förhållit mig skeptisk ända sedan jag som fjortonåring för första gången såg omslaget till Balls to Picasso i CD-hyllan på Videomästarn i Sunne.

Barnböcker om vikingar, flygcertifikat, ett övernitiskt historieintresse. Allt det där är såklart sådant man får hålla på med.

Men är det metal? Jag vet inte. Kanske. Är det som pågår i det här rummet coolt? Absolut inte. Men hårdrock har aldrig haft ambitionen att vara cool.

Affischen till eventet ger däremot vibbar av knullig inspiratör som låst in sig i tio år på Ecuadors ambassad. Precis när han går på projiceras orden ”Bruce Dickinson – Heavy metal-sångare, entreprenör, inspiratör”. Man hinner knappt läsa orden innan de är borta. Var det ett subliminalt budskap eller bara en slajd som kanske används mer under andra kvällar? 

Föreläser om business start-ups

Några timmar innan jag åker till giget har jag nämligen, som enda research, besökt sajten brucedickinsonspeaker.com och fått lära mig att i rollen som keynote speaker föreläser Dickinson bland annat om ämnen som:

• From Rock Star to Businessman
• Turning Your Customers into Fans
• Entrepreneurship
• Business Start-Ups

Risken finns alltså att det här kommer bli en kväll med det absolut värsta som finns. Hårlös och medelålderskrisande Timbro-metal. Blåjeans, kavaj, stirrig testosteronlös blick och en jävla massa snack om hur ”den verkliga hårdrocken är inte fritidsgårdar utan att sänka skatter, fjäska för Sverigedemokrater, bygga kärnkraftverk och vara mellanchef”. Alla förutsättningar finns.

Men jag ska inte låta det påverka mig. Försöker gå in i det hela så fördomsfri som möjligt.

Fem till tio minuter försenad ragglar en två meter lång man in på min stolsrad och slår sig ned. Någon minut senare skriker han rakt ut, oklart på vilket språk.

Det spelar inte riktigt någon roll – för honom. Det ska visa sig hända återkommande under kvällen. Han är inte ensam, men han är i särklass mest. Jag känner oerhörd skräckblandad respekt.

Håller inte för faktagranskning

Det här är inte Sabaton. Ska man se till hårdrockslegendens historieskrivning så skulle den kanske inte direkt hålla för en faktagranskning. Från första minuten är främst det som håller ihop kvällen upprepade skämt om den enorma storleken på Dickinsons kuk – egentligen, om sanningen ska fram, det enda som håller ihop kvällen. 

Vi får lära oss oerhört lite om sångarens liv. Uppvuxen i en håla, föräldrarna drog med en cirkus, han skrevs in på privatskola bland framtidens politiker. Och att ”politik är rock n roll för fula människor”.

Än mindre får vi lära oss om Iron Maiden. Ett par sköna anekdoter om en spetsnaz-livvakt i Ryssland, som efter att bandet fått honom att testa weed visat sig gå från mördarmaskin till queer knullkung. En snabblektion i Dickinsons klädstilar. En korsning av science fiction-hjälte och pirat. 

Det här är fan service på nivå med Star Wars – the rise of Skywalker. Det liksom händer saker på scenen, utförda av någon man verkligen gillade som barn. Men det är väldigt oklart vad. Bryggor mellan anekdoterna saknas i stort sett helt och hållet. 

Absolut ingen bryr sig. 

Kommunicerar med Chewbacka-vrål

Killen på min rad försöker då och då kommunicera med heavy metal-gurun genom chewbacka-liknande vrål. Är han arg? Glad? Ledsen? Kommer han slå ihjäl mig? Oklart. Men så ska det vara när man hör en keynote speaker i Asgård.

Vi får en lång skröna om hur han köpt en uppstoppad anka under sina tidiga turnéer med bandet Samson. Den landar i en ordvits om fobin att någonstans där ute finns en anka som är ute efter dig och att han egentligen sjunger ”fear of the duck”. Publiken vrider sig av skratt. Min bänkgranne är helt exalterad och gormar bekräftande på vad jag nu förstår är en mycket berusad svensk mans försök att vara brittiskt rowdy.

Han försöker kommunicera med en heavy metal-far som är fullständigt frånvarande. Kommer på mig själv med att vara irriterad på honom och samtidigt känna djup sympati.

Jag har aldrig varit på en föreställning där så många går på toaletten så ofta som här. Och då ska gudarna veta en sak: Trots att det är oklart var den här kvällen egentligen är på väg så är det inte alls tråkigt.

Senast jag satt igenom en rockstjärnas spoken word-föreläsning visade Henry Rollins sina semesterbilder och hypade att han varit i typ Tibet. Man hade kunnat tortera fångar på Guantanamo Bay med den aftonen.

Det här däremot, det är ju kul! Vi får massor med skämt om enorma penisar. Och Dickinsons cancer. På min topp tio-lista av saker som alltid är stark humorcontent finns tre saker: Häxmästaren av Angmar, kuk och min egen cancer.

Här möts jag och Dickinson.

Sköna anekdoter

Det är skön anekdot på skön anekdot levererad av en oerhört levnadsglad sextiofemåring. Han studsar fram på scenen i en och en halv timme. Då har min nyfunne bänkradsvän slängt upp benen på räcket framför oss och börjat dingla med benen – det enda tecknet jag får på att han fortfarande lever.

Strax före paus liksom rinner han ur sin stol och går – till vad jag antar är toaletten. Han krockar med dörren, trots att den öppnas utåt, och kommer aldrig tillbaka. 

Jag önskar min barbarkamrat tusentals slagfält och tusentals kvinnor på vägen. Sedan kastas jag in i akt två. Publikfrågor! Vi har nu hållit på i två timmar.

Någon undrar vad han tycker om kryptovalutor. Han svarar, till skillnad från alla andra inspiratörer, att ingen borde investera sina surt förvärvade pengar i den blåsningen. 

Vad tror han om Illuminati? Att konspirationsteoretiker nog vill ha mer kontroll än de som de påstår har kontrollen.

Vilka är bäst? Sverige eller resten av världen? Här börjar hela publiken skandera SVERIGE, SVERIGE,SVERIGE men jublar ändå när sångaren inte riktigt svarar på frågan med annat än en rätt svag fotbollsmetafor som egentligen landar i det bedrövliga resultatet noll noll. 

”Har du någon gång landat ett passagerarplan på Östersunds flygplats?” Absolut! Många gånger. Dickinson är inte bara hårdrockare. Han är också pilot och då för linjärflyg.

Jag har hela tiden stålsatt mig för att han, i det här rummet, ska gå fullständig klimatförnekare på oss. Den där trötta Timbro-hårdrockaren har hägrat som en dödsängel över eventet hela kvällen. Nu om någonsin borde den få fritt spelrum. 

Dickinson ger inte orimliga svar

Jag skulle ljuga om jag sa att Dickinson i stället visade sig vara Greta Thunberg i gubbdrag. Men svaren han ger är liksom inte – orimliga?

Han tycker att flygande behövs och konstaterar att det nog är omöjligt med flygplan i sin nuvarande form som inte drivs av någon form av förbränning. Men just därför borde man kanske sluta med brännbar energi överallt där det inte behövs så vi kanske kan fortsätta flyga. 

Det går liksom inte att kräva mer i den här miljön. Jag kom inte för att se en progressiv förebild, jag hoppades bara slippa se ännu en kick off-coach som påstår att ”dagens VD är vår tids rockstjärna”.

– Eller, säger han med ett vargaflin, så borde vi börja med luftskepp. Dickinson har nämligen intressen i ett företag som tillverkar luftskepp för linjärresor. Någon sorts heliumzeppelinare. Dessa ska, enligt honom, ha mindre fossila avtryck än tåg. Ska tydligen testas i Norge.

Och där var vi tillbaka i Drakar & Demoner Chronopia igen. Men kör hårt! Vid Oden.

Älskar den pissfulla publiken

Jag kommer på mig själv med att älska den här glatt pissfulla och supergulliga publiken.

Den där fullständiga ambivalensen av hypermacho vikingastämning uttryckt av världens raraste nördar som kokar ned till frågor om att landa 747:or i Östersund. Det är mitt folk det.

Jag blir såld. Trots den totala bristen på innehåll. Det här är faktiskt great och Bruce Dickinson, han är ändå toppen.