RECENSION. Hur skolas man in på ett jobb för regeringen? Min erfarenhet är inte alls. 

När jag som 25-åring rekryterades som ministerbrevsvarare på Socialdepartementet möttes jag av ett tomt rum så när som på en gigantisk brevhög och beskedet att den tidigare brevsvararen lämnat byggnaden tillsammans med den förra regeringen.

Man fick uppfinna sin egen tjänst, i praktiken komma på hur ett statsråd svarar på mail. 

På en lunchrast läste jag senaste numret av magasinet Fokus där en av regeringen Reinfeldts tidigare politiskt sakkunniga jämförde sitt liv på Regeringskansliet med den kultförklarade HBO-serien West Wing. Det var häftigt. Man hade viktiga samtal mitt i  språnget, på väg till nästa viktighet. 

Två år och ett möte senare, på vilket vi under 40 minuter gått igenom hur våra frånvaromeddelanden i Outlook borde formuleras i detalj, satt jag med kollegor och skrek rakt ut att vi jobbar i The Office. 

”Annika Strandhäll i Veep”

Om man låter bli att ta sig själv på för stort allvar är den komiska potentialen i vardagen på Regeringskansliet enorm. Dessvärre har mycket försvunnit i Amazons nya svenska komediserie Toppen. 

Grundkonceptet “Annika Strandhäll i Veep” har så mycket potential, men produktionen verkar bestå av personer som aldrig tidigare följt svensk politisk bevakning över huvud taget. 

Toppen försöker vara kul, men aldrig smart. Därmed har man bestämt sig för att komedin ska uppstå ur ett persongalleri korkade människor, men aldrig systemet de befinner sig i eller positionerna de har. Välfärdsministern är ett våp, hennes man är en hålögd toffelhjälte.

Välfärdsdepartemenetets assistent tycks ha en Samhall-tjänst och hälften av staben är lat. Bara pressekreteraren Klara, spelad av Klara Hodell, försöker göra sitt jobb. En duktig tjej, modell 1A. 

Det blir aldrig särskilt kul när världsbygget är inkomplett. Att tilldelas talepunkter inför intervjuer kallas “extramaterial”, stabens funktion är högst oklar, ingen har bakgrundskontrollerats av SÄPO, Regeringskansliets tjänstemän ringer väljare å parodi-sossarnas vägnar (olagligt i verkligheten och en källa till sanslösa högst manusvänliga konflikter) och hela Almedalen utspelar sig på ett och samma folktomma hotell – där komedin mest verkar ligga i “ligga?”. 

Toppen bäst när den inte är komedi

Som starkast är Toppen när den slutar vara komedi. Pressekreteraren Klara gråter på en toalett medan hon pratar med sin mamma. Hon bryter ihop inför främlingar mitt på gatan när hon av misstag skickat ett mail som kan få hennes statsråd avsatt och henne själv sparkad. 

Eller när Klara inför sin minister gråter på en hotellsäng under Almedalsveckan och tvingas berätta varför chefens ministerkollega är ett as. Det är starkt, personligt och dessvärre sannolikt en anekdot tagen rakt ur verkligheten. 

Den politiska världen är liten. Kondencerad mänsklighet tänkte jag ibland när jag fortfarande jobbade på Regeringskansliet. Det goda och det onda, medberoendet och ministrarna som skriker rakt ut i det enda trygga rum de har kvar i hela livet. 

Man fattar också snabbt hur mycket dumhet som kan skapas av ett system snarare än av att dumma människor skulle styra det. Särskilt i en samtid som gärna vill att ministrar utåt ljuger om sina favoritböcker och kulturpreferenser för att inte framstå som snobbiga eller ofolkliga. 

Nej, ingens favoritförfattare är Astrid Lindgren, de är inte barn. Ja, en politisk tjänsteman har antagligen suttit bredvid och rekommenderat ministern att säga en författare folk känner igen. 

Bevara ministerns mänsklighet

En politisk tjänstemans lojalitet ligger i att bevara ministerns mänsklighet från omvärlden, både det dummaste och det smartaste.

Det är nämligen det sista världen och väljarna vill se. Jag har aldrig träffat en korkad minister. Knappt några korkade medarbetare heller.

Jag har däremot sett hur mycket dråpligheter som kan uppstå mellan en anal statsrådsberedning, ett tjurigt finansdepartement, ett ängsligt partikansli och ett schema som inte har plats för frisörbesök.

Mitt i ett mediedrev. Medan Janne Josefsson bokstavligen står i hallen. 

Aldrig kul att bli skriven på näsan

Inför min sista jul på Socialdepartementet hade ett par statssekreterare börjat mynta “Välfärdsdepartementet” som vårt alternativa namn.

Det slutade med att vi byggde ett pepparkakshus med det nya namnet inspritsat på taket. Eftersom ingen hade kaklimm och brandsäkerheten hindrade oss från att smälta socker sattes hela det vingliga huset ihop med Karlssons klister. 

Kanske en metafor för samhällsbygget och det politiska läget. Man får välja själv.

Det är aldrig kul att bli skriven på näsan, hur bra Robert Gustafsson än genomför en Göran Persson-imitation.