Det är mitten av juni och den enorma tidningsredaktionen i centrala London är tom och ödslig. Inte ens säkerhetspersonalen har lyckats ta sig till jobbet i dag och huvudentrén är låst. 

Genom att ta mig in bakvägen via en rad skumma korridorer har jag till sist lyckats hitta mitt skrivbord på The Guardians nyhetsredaktion där jag jobbar under två sommarmånader.

Jag har promenerat till jobbet i dag. Som alla tillfälliga eller permanenta Londonbor har jag snabbt fått lära mig ett osvikligt faktum: Staden kan när som helst stanna helt. Orsaken stavas tunnelbanestrejk. 

Londons tunnelbana, både den första och en av de största i världen, är nämligen en av Storbritanniens mest strejkdrabbade arbetsplatser.

Londons tunnelbana, både den första och en av de största i världen, är nämligen en av Storbritanniens mest strejkdrabbade arbetsplatser. Och när tunnelbanan står stilla tilltar kaoset fort.

De svettiga dubbeldäckarbussarna fylls på nolltid till bristningsgränsen. Samtidigt blir trafiken en trögflytande gröt av alla som plockat fram bilen för att försöka ta sig till jobbet. Klungor av vilsna turister fyller gatorna och blandas med personer som till fots försöker ta sig till jobbet eller hem.

För några år sedan kom en grupp forskare fram till att strejkerna varit så frekventa att de faktiskt effektiviserat samhället. När Londonborna tvingades testa alternativa resvägar upptäckte var 20:e att den nya vägen var bättre och höll fast vid den när strejken var över. 

Konflikten handlar som vanligt om löner, arbetsvillkor och pensioner. Tunnelbaneorganisationen Transport of London behöver skära ner efter minskade biljettintäkter. Den har också press på sig från regeringen att effektivisera för att få ta del av statligt stöd. Facket RMT håller emot och hänvisar bland annat till den skenande inflationen.

Samtidigt är tongångarna hårda. Liz Truss, som om några månader ska bli Storbritanniens mest kortlivade premiärminister någonsin, hotar med lagar som ska göra det svårare att strejka och beskriver situationen som ”utpressning från militanta fackföreningar”. 

Som en öppen artär i ett igenkorkat blodomlopp har Elizabeth line sedan dess transporterat resenärer genom staden under strejkdagarna. I alla fall tills nu.

Jag diskuterar strejkerna med en ny bekant under en promenad vid floden Themsen några dagar senare. Hon berättar om den nästan mytomspunna nya tunnelbanelinjen som precis har öppnat: Elizabeth line, döpt efter drottningen. Den drivs nämligen på entreprenad av ett privat företag och omfattas alltså inte av strejkerna.

Som en öppen artär i ett igenkorkat blodomlopp har Elizabeth line sedan dess transporterat resenärer genom staden under strejkdagarna. I alla fall tills nu.

I väntan på tunnelbanan i ett snöslaskigt Stockholm läser jag rubriken på min mobil.

”Facken hotar med första strejken på Elizabeth line efter lönebråk.”