Det är glest bland kvinnorna i näringslivstoppen, samtidigt som där finns ett verkligt överflöd av män som heter Johan och Anders.

Under snart tio år har EU diskuterat ett förslag om att tvinga företag att kvotera in fler kvinnor i bolagsstyrelser. I slutet av november klubbade EU-parlamentet till slut igenom förslaget om att minst 40 procent av icke verkställande styrelseledamöter i börsnoterade företag ska vara kvinnor.

Lagen gäller dock endast börsbolag med fler än 250 anställda och kommer med en rad undantag. Bland annat undantas länder som redan infört liknande lagstiftning eller de som anses ha kommit tillräckligt långt i jämställdhetsarbetet. Dit hör Sverige. Här är andelen kvinnor i bolagsstyrelser redan nästan i linje med lagstiftningens mål.

Är ingen vinst för kvinnorna

De som under ett decennium kämpat för att få igenom förslaget jublar. De påpekar att frivilliga initiativ att öka andelen kvinnor i bolagens styrelseskick hittills har misslyckats eller går alldeles för långsamt, och att lagstiftning därför är nödvändigt för att påskynda jämställdheten.

Samtidigt har jag svårt att se detta som en storslagen feministisk vinst.

Inte för att jag är principiellt mot kvotering. Många hävdar att kvotering är orättvist under alla omständigheter, att kvotering går stick i stäv med meritokratiskt urval – alltså att den bäst lämpade får jobbet eller uppdraget.

Men kvotering är självklart bara försvarbart just i de fall när vi vet att rådande urvalsprocesser inte är meritokratiska. Ibland vet vi det, exempelvis när vi har bevis på att könsdiskriminering påverkar anställningsprocesser.

Är kvotering rättvist?


Och i sådana fall kan väl utformade kvoteringssystem bidra till mer meritokratiska urval istället för mindre. Med andra ord är det en empirisk, snarare än en principiell, fråga om kvotering är rättvist, och det varierar från fall till fall.

Min brist på entusiasm om lagen handlar snarare om vilken sorts feminism den ger uttryck för. Den feministiska tanken bakom kvoteringsförslaget verkar vara att kvinnor som grupp kommer att gynnas av fler kvinnor i toppen. I lagförslaget nämns just detta. Man hoppas på att fler kvinnor på chefspositioner kommer att leda till positiva effekter även för andra kvinnor.

“Trickle-down economics” är namnet på teorin om att skatteregler som är gynnsamma för de rikaste kommer att leda till tillväxt som i sin tur sipprar ner till de längre ner i inkomstfördelningen. I EU:s lag om könskvoterade styrelser får vi istället ett slags “trickle-down feminism”: om vi ger mer makt till kvinnor i näringslivstoppen kommer de positiva effekterna sippra ner till alla kvinnor som står nedanför dem i samhällspyramiden.

Riktig feminism hotar makten

Frågan är bara om det stämmer. Faktum är att kvinnor som är högt uppsatta i näringslivet ofta inte har något att tjäna på den typen av feminism som gynnar kvinnor i allmänhet.

För sådan feminism kräver höga skatter som kan finansiera dagis och skola, fritidsaktiviteter och förlossningsvård.

Den kräver betald föräldraledighet och högre löner i traditionella kvinnoyrken. Sådan feminism – får jag kalla det riktig feminism? – gynnar majoriteten av alla kvinnor men utgör ofta ett direkt hot mot företagens makt och marginaler.

Självklart förstår kvinnliga styrelseledamöter detta precis lika väl som sina manliga kollegor. EU:s kvoteringslag kommer utan tvekan gynna vissa kvinnor, men knappast undersköterskorna, butikssäljarna, barnskötarna, vårdbiträdena och städarna.

Filippa Ronquist är fristående kolumnist på Arbetets ledarsida. Läs alla hennes kolumner här.