Blir etik och moral bara intressant om vi tjänar på det?

Marknadsanpassningen av stora delar av den svenska välfärden sedan 1990-talet har på sätt och vis även inneburit att kampen mot våld och diskriminering ”privatiserats”.

Istället för en tidigare kollektivt organiserad kamp får individualismen en framskjuten roll, i ett klimat där känslomässigt tyckande och influencer marketing väger allt tyngre än fakta och beprövad erfarenhet.

Det finns flera namnkunniga profiler som dragit fördelar av denna utveckling, däribland Elaine Eksvärd, Linnéa Claeson, Lina Thomsgård, Navid Modiri och Atilla Yoldas.

Längre högerut finns exempel på personer som använt sig av sina experttitlar för författar- och föreläsarkarriärer, till exempel David Eberhard (psykiater) och Ann Heberlein (doktor i etik).

Bland de som just nu kanske bäst personifierar fenomenet är debattören, föreläsaren och Instagram-kriminologen Nina Rung.

Tjänar skattepengar som ”expert”

Rung har över 144,000 följare på sitt Instagram-konto, har bjudits in till SVT och TV4 flera gånger i egenskap av ”expert”, har lyckats sälja ett hemmasnickrat koncept (Huskurage) till flera kommuner runtom i Sverige och via sina föreläsningar avlönats genom offentliga medel.

Nättidskriften Kvartal har relativt nyligen gjort en genomgående granskning av Nina (och hennes man Peter) Rungs föreläsningsverksamhet och de formella kompetenser den baseras på.

Granskningen var väntad. Om inte annat är bakgrunden till den väl motiverad.

Nina Rung har en ovana att vara extremt tesdriven i sina analyser, liksom hon uppvisar en oförmåga till att skilja mellan kausalitet och korrelation.

Kritik är inte att tysta ned

Både innan och efter Kvartals granskning har Rung duckat för kritik.

I ett närmast tårdrypande Instagram-inlägg försvarar hon sig själv med att hon minsann jobbat med våld- och jämställdhetsfrågor i nästan 20 år i ideella, akademiska och professionella sammanhang.

Men det riktigt intressanta är när hon i samma inlägg skriver: ”För grejen är att det som skrivs om mig egentligen inte handlar om mig. Det handlar om vilka frågor och röster man vill tysta”.

Ursäkta?

Handlar det verkligen om att ”tysta ner” och diskvalificera Nina Rung från sitt samhällsengagemang?

Eller handlar det om något så enkelt som att som journalist göra sitt jobb och undersöka vad hennes framgångar faktiskt bygger på?

Kallas farlig av ROKS

När Rung hävdar att ”forskningen säger si och så” om porrens påstådda skadeverkningar, är det då fel att efterlysa vilka studier hon refererar till, varför hon tillskriver dem så stor betydelse… eller om hon ens läst dem?

Om det visar sig att hennes mångåriga projekt Huskurage är en metod som dömts ut som ”farlig” av bland annat ROKS, är det då inte rimligt att påpeka detta?

Saklig kritik är varken hat eller anklagelser, som Rung tycks insinuera på sin Instagram.

Språkbruket är delvis symptomatiskt för vår nyliberala samtid där maktutövning alltmer frikopplas från ansvarstagande.

I den riktningen leder utomstående kritisk granskning inte sällan till en vägran hos den granskade att förstå problematiken.

Eller så förstår de problematiken till fullo, men vägrar göra något åt det. Men på det stora hela blir frågan betydligt större.

I det avseendet har Rung en poäng när hon skriver det ”egentligen inte” handlar om henne.

Kunskap är en vara som sälja

Vad händer i förlängningen när gränserna mellan fakta och åsikter suddas ut inom ramen för ens förment kunskapsförmedlande entreprenörskap?

Varför väljer man antingen själv eller låter andra beteckna en som expert och vilket ansvar medföljer experttiteln?

Att diskutera detta handlar i grund och botten om att skärskåda och kritiskt reflektera över auktoritetsargumentet. Alltså, om en viss person (”expert”) hävdar något så är det hen säger per automatik sant.

”Privatiseringen” av kampen mot våld och diskriminering kan visserligen ingjuta ökat känslomässigt engagemang hos nya målgrupper, men att det kan samtidigt även riskera att medföra en sorts intellektuell nedrustning i form av minskat kritiskt tänkande.

I sann nyliberal anda köper man en kunskapsförmedling, alltså vill man få valuta för pengarna och helst inte underkänna det man betalat för.

Det väcker ytterligare en fråga: vad händer i förlängningen när kunskap omvandlas till en konsumtionsvara?

  • Filip Hallbäck
    Frilansskribent, film- och litteraturvetare