KOMMENTAR. All typ av personligt bekännelseskrivande möts i regel av ordet ”mod”. 

För ett år sedan skrev jag här på Arbetet Kultur en essä om min barndom kring millennieskiftet och om hur den tiden sådde ätstörningarna jag skulle ha fram till mina sena tonår. Det var personligt, men inte särskilt modigt. 

En annan som vänder sig emot att kallas modig är Västerbotten-Kurirens kulturredaktör Sara Meidell i en nyligen uppmärksammad intervju i Tidningen Vi. Meidell är aktuell med boken Ut ur min kropp, enligt Vi ”en av de ärligaste skildringarna av anorexia som går att läsa”. 

Meidell vill inte kallas modig för boken, eller intervjuerna hon ger. Jag kan förstå det. Mod har man bara när man riskerar att förlora något.

I Vi uppfattar Meidell det som att hon vinner på anorexin och på berättandet om den. Om det sista lär hon ha rätt. Vi:s intervju är ett hovporträtt av Meidell och sjukdomen. Per Andersson på SVT:s Kulturnyheterna siar om ett Augustpris. 

Jag förlorade inte heller något på att skriva om dåtiden, jag måste däremot ta mer mod till mig för att skriva att Tidningen Vi:s intervju med kulturchefen som ”valt” sin anorexi triggade de värsta ätstörningstankar jag haft sedan jag började äta normalt igen. 

Vi:s intervju ett virus

Vi:s intervju är ett virus som jag läser på vägen hem från en löprunda.

”Det blir helt lugnt på insidan när man svälter”. Vi:s Marie Birde skriver om boken: ”Fakta om anorexia avlöses med ett sökande efter en gemenskap med andra kulturkvinnor.” Karen Blixen, Sigrid Hjertén, Sylvia Plath flimrar förbi. 

Meidell: ”Helt rationellt har jag sett tillräckligt många fördelar av sjukdomen för att hela tiden välja den.”

Och där och då, någon timma före årets första snö börjar falla över min Stockholmsförort, är det första jag tänker att jag borde sprungit längre. Sedan börjar jag gråta. 

Ätstörningar och anorexi har en tendens att idag bara kopplas till populärkultur, influencers och Instagram. 

Dels är det att missförstå något som i grund och botten är sjukdomar som kan drabba alla, men de har också plats i rum som anses vara raka motsatsen till Instagram, nämligen de intellektuella. 

Om mina ätstörningar började i millennieskiftets tjejkultur mellan Britney, Spice Girls, skolgården och Top Model åt den sig in på allvar när jag i tonåren började drömma om sådana rum. 

Romantiserade självutplåningen

Ingenting Meidell säger till Vi skiljer sig egentligen från det som sades och skrevs av kretsen tonårstjejer som i mitten av 00-talet befann sig på nätforumet helgon.net och runt författare som Berny Pålsson. 

Vi följde gothbloggare på Livejournal som RazorCandi och Eden Prosper samtidigt som vi skrev trevande poesi på sockerdricka.nu. 

Vi romantiserade självutplåningen i svälten och i skärandet men mer därtill i skrivandet och i lidandet som en väg in i något tänkande, kreativt och sant. En ätstörd fjortis var ytlig. En ätstörd poet var något stort. Inte konstigt att jag helt saknar motståndskraft inför intervjun. 

Att som Meidell skriva in sig själv och sin sjukdom i en kulturhistoria och i ett ätstört intellektuellt systerskap är långt ifrån nytt. I Meidells och våra tonårsgotarforum är den flersekelgammal. Anorexin har som sjukdom haft en en plats i kulturvärlden sedan Lord Byron. 

Svältande kulturkvinnor

Ingen har skrivit om detta som den i dag bortgångne idéhistorikern Karin Johannisson. I böcker som Melankoliska Rum och Den sårade divan dyker alla Meidells svältande kulturkvinnor upp. 

Som idéhistoriker skrev Johannisson om kroppen och psykiska samt psykiatriska tillstånd som en skärningspunkt mellan individ, biologi, natur och kultur. Anorexin härjar i den individuella kroppen, men den existerar också som kultursjukdom i en samhällskropp. 

Hur sjukdomar betraktas i samhället och hur de till och med idealiseras speglar också samhällets genusroller och klassdimensioner. 

I Kroppen och jaget, en postumt utgiven samlingsvolym av Johannissons krönikor och essäer från bland annat Dagens nyheter, Svenska dagbladet och tidskrifter, finns flera texter om den utmärglade kroppen och det nervösa (nervosa) sinnelaget som en kulturell symbol för något förfinat, sensibelt och kreativt. 

Det är en idé som är gammal (stoiker, asket, svält som religiöst medel), men som genom romantiken framförallt etableras av nämnda Lord Byron in till 1900-talet med namn som Kafka och Wittgenstein. Kontrollen av kroppen, framförallt av ätandet, kopplas samman med genialitet. 

Anorexi betraktad som kultursjukdom

När Meidell talar om sin sjukdom skriver hon genom 1900-talets kulturkvinnor och sin sjukdom in sig i en idé om samma genialitet, även om den historiskt ansetts vara en manlig sfär. 

Johannisson har skrivit om ”bestämda myter kopplade till genibegreppet”, bland annat förmågan att se djupare och längre än en vanlig människa och att vara en outsider. 

I Tidningen Vi är det bland annat exakt dessa egenskaper Meidell menar att anorexin ger henne. ”Den har också hjälpt mig att stå utanför alla andra och bli en bra betraktare, en roll som hjälpt mig jättemycket för att bli bra på mitt jobb.”

Anorexi kan utanför biologin, betraktad som kultursjukdom, både vara skönhetsideal, yta och patriarkatets förintande av kvinnan. 

Samtidigt kan ätstörningen också fungera som symbol för självkontroll och intellektuellt ideal, för en kvinna inte minst för att den svältande kroppen förintar de främsta attributen av en just kvinnlig kropp, som historiskt gett det kvinnliga jaget en status av att vara skörare och mindre förmögen till tänkande och skapande. 

Inte konstigt att anorexi i ett sådant sammanhang också kan ses som en form av agens och egenmakt, inte minst av den sjuka själv. 

Ut ur min kropp ger anorexin status

I texten Vårt behov av sjukdom från 1993 skriver Johannisson om de då moderna, nya diagnoserna som kartlades av epidemiologer och fick diagnoskriterier av psykiatriker. Aids, klamydia, fibromyalgi, trötthetssyndrom och inte minst anorexi och bulimi. 

”En väsentlig sak skiljer dagens kultursjukdomar från förra sekelskiftets: de har låg status”, skrev Johannisson då. 

Jag undrar vad hon sagt om bevakningen kring Ut ur min kropp och vilken status den ger anorexin idag. 

Kulturnyheternas Per Andersson skriver att Ut ur min kropp kan bli en självskadebibel för flickor. En ny Berny Pålsson, alltså. I GP Kultur kallar Mikaela Blomkvist boken för ett reklamblad för anorexi och kritiserar bevakningen och recensionerna av den.

När intervjun i Vi fick spridning och kritik på sociala medier försvarade sig tidningen via sitt twitterkonto. Den hade visst tagit ansvar som publicister och visst ställt kritiska frågor. Artikeln innehåller också en faktaruta med information om vart man som ätstörd kan söka hjälp. 

Därmed blev det också smärtsamt uppenbart att Vi inte förstått ett av ätstörningens grundsymptom, inte ens genom sitt eget intervjuobjekt: man vill inte bli frisk. Man påstår sig välja sin sjukdom. Det är därför anorexi är så dödlig. 

Att behandla en psykiatrisk sjukdom utan villig medverkan från patienten är oerhört svårt. Ofta omöjligt.

Meidell har kritiserat rubriksättningen 

Sara Meidell har själv gått ut via sin Instagram och kritiserat Vi:s rubriksättning och hur artikeln kom ut. Hon ångrar att hon lät flera delar i texten passera, men Meidell ska också ha mailat Vi inför publiceringen med synpunkter som aldrig kom med i den publicerade artikeln. 

I Vi framstår det som att Marie Birde romantiserar, omedveten om vad hon bidrar till. De små protester Birde lyckas formulera, som att Meidells tankar är provocerande, ramar snarare ytterligare in Meidell som en rebell. En kulturredaktör som offrat allt för skapandet, eftersom sjukdomen är hennes väg in i det intellektuella. 

Och plötsligt nickar jag också med. Feldragna nervsynapser börjar lysa och sakta nynnar min hjärna på en sång från tonåren: Smal som en vidja. En skapande, tänkande människa. Utan svält ingen tanke. 

Jag läste inte en rad ur Vi:s pliktskyldiga självhjälpsfaktaruta. Jag började längta efter att bli sjuk igen. Det är som Meidell skriver i sitt svar till Mikaela Blomkvist: erfarenheten är livslång. 

Det Vi med flera andra gör är inte en neutral kulturbevakning av en modig bekännelse. Det är en smittohärd. 

Vi borde be Meidell om ursäkt

Samtidigt är den stora frågan inte vad Sara Meidell och Ut ur min kropp säger om henne själv eller om ätstörningar som sjukdom.

Det är en inlaga jag tyvärr inte kommer läsa, inifrån ett sjukdomstillstånd som smittar mig då sjukdomens avsaknad av kritisk blick på sig själv undanröjer mitt eget enda personliga försvar mot den. 

Jag vill inte att Meidell ska försvinna ur offentligheten och jag vänder mig emot att kräva att någon ska sluta skriva sin egen sanning, ur sjukdom eller ej. Redaktionen borde be även henne om ursäkt. 

Jag vill däremot ställa frågan vad hyllningsporträtten, Vi-intervjun och Meidells förläggares lystna blick säger om vår nuvarande samhällskropp.

Kanske är den smal som en vidja, men den är fan inte vacker.