Vad jag vill säga till de som skammar tjejer vars nakenbilder sprids på nätet

KOMMENTAR. Jag pratar i telefon med en ung tjejbekant och som vanligt är det en utmaning att hänga med i alla hennes tankebanor, blixtsnabba associationer och det smatter av referenser som varje tonåring idag skulle förstå som ett hemspråk men i min oupplysta vuxenhjärna är ett förvirrande pussel. Det är en rolig lek. Speciellt de gånger jag faktiskt fattar saker.

– Du borde verkligen se nya Paradise Hotel, alltså det som bara heter Paradise nu, säger hon plötsligt.

– Jaså, är det bra?

– Nej, det är skittråkigt! De har tagit bort allt som är kul. Folk får inte ens ligga med varann när de är fulla längre. Men jag tror du skulle gilla det! Det märks att det är gjort för trettiplussare! Alltså det är verkligen så tråkigt.

Jag måste skratta åt den illa dolda förtjusningen bakom dissen. Fylld av ansvarskänsla ger jag mig sedan in i en utläggning om alkohol och samtycke. Mellan raderna: Var rädd om dig, älskade lilla vän var rädd om dig. Den ljusa rösten i andra änden blir snabbt mmm-igt ointresserad och bortsvävande från min vuxna tristhet.

– Så har du sett nya säsongen av Love is Blind på Netflix?

Jag tar upp den enda aktuella realityserien jag faktiskt tittar på och tack och lov blir det napp, samtalet får rolig energi och linan under fötterna går att balansera på. Efter många skratt säger vi hej då.

Men jag dröjer mig kvar i tankarna vid minuten där jag tappat henne, med mina förmaningar om försiktighet i sexuella kontakter. Så tråkig jag varit. Girls just wanna have fun och vuxna kvinnor vill, vad? Punktera de skimrande ballonger som tjejerna dansar runt med? Usch.

Hårdast i sina omdömen är förstås, som vanligt, männen

Dagens ETC:s utmärkta och fullständigt hjärtslitande granskning De uthängda tjejerna, om unga flickors nakenbilder och filmer som mot deras vilja byts och säljs på nätet, har lockat många röster till debatt. En del finner det nödvändigt att fråga sig högt vad det är som driver de unga tjejerna att ta dessa bilder från första början, i de fall där de inte blivit pressade eller tvingade.

”Det finns inga vinster med det”, skriver någon.

”Det finns aldrig en anledning”, skriver en annan.

Åh, men har ni glömt eller har ni aldrig vetat? Vill jag fråga. Har ni verkligen gått genom livet utan att någonsin uppleva de där kittlande glada kolsyrebubblorna av upprymdhet inför att göra sig synlig för någon annan och bli uppskattad och åtrådd?

Det finns så klart vinster och anledningar för en ung tjej med att kasta ut förhoppningen om godkännande i form av en avklädd bild till någon vars åsikt om sig hon värdesätter. Att vara ung är att vara ett frågetecken, ständigt kringlande sig själv i undran:

Vem är jag?

Är jag okej? 

Det borde vara möjligt att förstå, men någonstans i debatten slår omtänksamheten över i förakt. Tjejerna i granskningen som modigt berättar om sina upplevelser släpas i smutsen av betraktarnas dömande. De får skylla sig själva. De borde ha tagit ansvar, säger man.

Det är som om handlingen att klä av sig, att i debattörernas ögon ha gjort sig själv sexuell, raderar alla rättigheter ett barn annars skulle ha och ett grönt ljus flashar inför röda ögon. Slit dem i stycken. Stampa på dem. Få dem att skämmas och hata sig själva.

Det är en sorglig uppvisning av vuxenvärlden, när den själv hjälper till att skapa den skam som tjejerna sedan anklagas för att ha dragit över sig. Skammen som är den grundläggande förutsättningen för sådant som hämndporr, vapnet i händerna på den som vill göra en tjej eller kvinna illa.

Vad skulle en läckt nakenbild betyda i ett samhälle som inte tycker att det är hela världen? Kanske inte mycket mer än lätt genans. Definitivt inte mobbning, trakasserier, stalking och dödshot.

Hårdast i sina omdömen är förstås, som vanligt, männen. Att se en tjej som sexuellt klandervärd har alltid varit ett billigt och tacksamt sätt för en viss typ av män att köpa sig själva fria från skuld i sina fantasier. För nej, ingen man som vräker ur sig sitt sexualiserade hat mot unga tjejer ska åtminstone få tänka att han inte är genomskådad.

Du som gör det ska inte tro att din privata upphetsning inte skiner mörk igenom de hetsiga invektiven. Du vill att hon ska vara en ”hora” för att du ska tycka dig ha rätt att i dina dagdrömmar göra vad med henne, exakt? Vi är många som ser dig. Du är den avklädda här.

Så skulle jag egentligen vilja säga till dem var och en, men det är sällan lönt och diskussioner som hamnat i just den här stinkande gyttjan förtjänar inget bättre än att sjunka utom synhåll tillsammans med männen som driver dem.

Men vi andra, som faktiskt vill skydda utan att samtidigt skrämma eller begränsa?

Någonstans är det alltid befogat att känna oro för unga tjejer. Vi som navigerat före dem över samma rovdjursmarker måste kunna förmedla våra varningar så länge vi gör det fritt från dömande och med ärlig omtanke, även om det kanske blir lite vuxentråkigt ibland. Ofta kommer det gå in genom ena örat och rakt ut genom det andra, och det får vi också leva med.

Liksom vi får leva med att det ibland kommer gå åt skogen och vi kommer behöva finnas där då också, lika orubbliga, redo att aldrig säga ”vad var det jag sa” eller lägga ens ett gram av skuld där den inte hör hemma.