KOMMENTAR. Nytillträdda kulturministern Parisa Liljestrand tackade ja till Ulf Kristerssons fråga direkt. Hon är extra glad över att få ha kulturdepartementet, säger hon till P1 Kultur.

Kulturen var en viktig del för att förstå hennes nya omvärld när hon kom till Sverige som fyraåring. Framför allt litteraturen. Och kulturministern fastnar gärna för böcker som ”ger henne en känsla”, som Jostein Gaarders Sofies Värld. 

Hela kulturministerns entré är en närmast perfekt introduktion till den kulturkanon som tycks vara det enda kulturpolitiska bygge vi får se de närmsta fyra åren. Där precis allt mellan raderna egentligen handlar om integration. 

Aftonbladets Kulturchef, Karin Pettersson, kallade det fyra förlorade år för svensk kulturpolitik.

Expressen Kulturs Anna Gullberg gör å andra sidan vad som väl får beskrivas som ett hovreportage från de braksvenniga tassemarker som är kulturministerns nu raderade Facebooksida. 

”Den ärliga bilden av nya kulturministern” lyder rubriken till texten om en ”en vanlis från Vallentuna” som ger mig absolut ingenting. 

Porträtt av Kristersson på nageln

Liljestrand har tydligen haft ett porträtt av Ulf Kristersson målat på sin ena nagel. Spännande. Tävlar i crossfit. Jaha.

”Det behövs en bra grundkondition för att orka alla krav. Där kommer kanske crossfiten in?”, funderar Gullberg. Ett trivselspinn hemmahörande i Svensk Damtidning. 

Och jag fattar. Redan Magdalena Anderssons regerings uppdrag var att sitta ned i båten. Man ger inte direkt Annika Strandhäll miljöministerposten för att hon brinner för klimatfrågor utan för att hon lyder order. Ulf Kristerssons regering är om möjligt än blekare. 

Hans ministrar ska nu sitta still i samma båt, även när SD har rodret. Då får du en miljöminister utan departement eller en biståndsminister som själv medger att han saknar kompetens på området.

Får hantera SD:s krav

Parisa Liljestrands uppdrag blir att hantera Sverigedemokraternas krav på allt från att spränga Radiohuset till att skära ned stöden till de institutioner som har mage att kritisera dem. Men också en alltmer förvirrad folkpartisms förhoppningar om ett starkt Public Service och armslängds avstånd. 

En ekvation från de två enda partier i regeringskonstellationen som faktiskt bryr sig om kulturpolitiken som, så att säga, inte riktigt går ihop.  

Ulf Kristersson har helt uppenbart inte tillsatt någon som sysslar med något så befängt som ett kulturintresse. Han vill ha en moderat. Hon som säger sig vara medborgarnas kulturminister är, ironiskt nog, där för att göra som statsministern säger. 

Därför får vi på kultursidorna heller inte mycket att jobba med. 

Kulturministern älskar, som sin statsminister, bandet Kent samt ett konstverk hon köpt på Österlen. Och hon tror att Cannesprisade filmregissören Ruben Östlunds Triangle of Sadness är en bok. 

Precis all kulturpolitik ska utredas innan hon kan uttala sig om hur eller varför.

Därför blir vi sittande med en svagsint kulturkanondebatt endast några folkpartister, en röda faran-rädd Edward Blom och Expressens kulturchef Victor Malm egentligen bryr sig om. 

Blinda av kulturkanon

Låt mig lägga mitt bildningskomplex åt sidan en stund för att säga, mitt i kultursidornas ”håhå”-ande, att en verksförteckning varken är problemet eller lösningen.

För samtidigt som alla stirrar sig blinda på ordet kulturkanon kan vi läsa i Tidöavtalet att det ”behövs ytterligare åtgärder för att reformera stödet till folkbildningen”. En stor del av svenskt kulturutövande, inte minst på mindre orter utgår från folkbildningsrörelsen.

Sverigedemokraternas syn på studieförbunden är att de är socialistiska ideologiskolor. DN rapporterade 2019 om hur SD som största parti i Hässleholm propsat för slopade kommunala stöd och fått med sig det borgerliga styret. 

Man har även velat stryka bidragen till kulturhuset Perrong 23 för att man bokat ståuppare associerade med komikern Anton Magnusson.

När folkrörelsen utarmas blir bara toppen kvar. Då blir litteraturlistan din vinnarmarkör som säger att just du är på rätt sida av den växande klassklyftan.

Johannes Klenell

I Sölvesborg bytte Folkets hus namn till Nakterhuset efter att Sverigedemokraterna tog makten 2018. ”Då slipper vi anklagas för att driva en socialistisk verksamhet. Vi får ju det kastat på oss hela tiden”, sa husets ordförande Ronnie Johansson.

Det här är såklart ett osexigt påstående av en hugad urban kultursideskarriärist i en tid då vi alla är en del av ett nykristet bourgeois–lajv. Men det måste ändå sägas: 

Den breda, tillgängliga kulturskolan, föreningslivet, studieförbunden, fritidsgårdarna, replokalerna eller de kommunala scenerna. Där hittar ni Sveriges faktiska kulturkanon.

Nedmonteringens tidevarv

Debatten vi ser nu är i stället symtomatisk för nedmonteringens tidevarv. I Storbritannien kommer sedan ett par decennier tillbaka rockbanden från de finaste universitetsvärldarna. Den ekonomiska eliten är de som fortfarande har råd att utöva kultur.

När folkrörelsen utarmas blir bara toppen kvar. Då blir litteraturlistan din vinnarmarkör som säger att just du är på rätt sida av den växande klassklyftan. Gott så.

Men vad betyder de ekonomiska folkbildningsreformer som är inskrivna i Tidelagets avtal? Hur ser kulturministern på möjligheterna att utöva och uppleva kultur?

Eller den faktiska tillgängliggörande nationella kulturpolitik som behövs för att, som ministern kallar det, ”ena landet” i allt från levande rollspel till teaterföreningar till poesiaftnar till drejande? 

Det vet jag inte mycket om, annat än att hon höjt Vallentunas kulturskolas avgift till en av de högsta i landet. 

Däremot har jag fått lära mig att hon har en Spotifylista döpt till ”Milfmamman”. Det är kanske något av ett underbetyg till både den borgerliga kulturpolitiken och oss kulturjournalister.