– Tjänstemannaansvar ska införas. 

Så sa Ulf Kristersson när han på tisdagen läste upp sin regeringsförklaring.

Därmed är åratal av borgerlig och sverigedemokratisk opinionsbildning i hamn. Att det ska bli lättare att straffa myndighetsanställda som begår fel i tjänsten är ju något man krävt från höger i decennier.

Olof Palmes ämbetsansvarsreform från 1976 gjorde Sverige till ett sämre land, säger man. Och ibland låter det som att det inte finns ett samhällsproblem som inte skulle lösas om man kunde straffa offentliga tjänstemän som brister i noggrannhet.

I sitt tal i Almedalen i somras pekade Ulf Kristersson ut både passkaoset på Arlanda och tågkaoset på järnvägen som något som skulle lösas om man fick straffa lite tjänstemän.

Från Sverigedemokraternas håll är man än mer explicit: återinfört tjänstemannaansvar kan vara ett sätt att utöva påtryckningar mot de tjänstemän som utför politiska beslut som SD ogillar.

Olof Palme avskaffade inte tjänstemannaansvaret

Här kan man stanna upp och konstatera att det är en myt att tjänstemannaansvaret helt avskaffades på 1970-talet. Däremot reformerades systemet för ansvarsutkrävande eftersom det blivit förlegat när den offentliga förvaltningen växte.

Dagens regler slår fast att den som ”uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom en handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften” kan dömas till böter eller fängelse i upp till två år för tjänstefel. Vid grovt tjänstefel blir det fängelse i minst sex månader och högst sex år. Alla myndigheter har ett disciplinförfarande med interna beslut om löneavdrag och varningar.

Det är inga konstigheter. Medborgarna måste kunna känna tillit till det offentliga.

Samtidigt sticker det förstås i ögonen när myndighetsskandaler slås upp och välbetalda chefer kan segla vidare till nya välbetalda jobb. Och det är också tydligt att allt fler anmäler tjänstefel som ska ha skett vid myndighetsutövning.

Men beror det verkligen på att tjänstemännen blivit särskilt lumpna på senare tid?

Moderaterna har inte politiken

Förklaringen ligger snarare i det statsvetenskaplig forskning pekar på: att svenska myndigheter underkastats en marknadslogik där mål- och resultatstyrning är allt och där man alltmer fungerar som konkurrensutsatta företag där fokus är effektivisering och starkt chefskap.

Samma sak talar också fackliga företrädare om. Ett felaktigt agerande från en tjänstemans sida kokar inte sällan ner till arbetsmiljöproblem där man inte haft förutsättningar att utföra sitt arbete.

Enligt fackförbundet ST, som organiserar statliga tjänstemän, upplever anställda inom staten att det inte är acceptabelt att framföra kritik mot verksamheten på den egna arbetsplatsen. Många är oroade att drabbas repressalier och avstår därför från att larma om missförhållanden.

Den ordning Kristersson nu flaggar för, där tjänstemän straffas för att de gör fel och misstag på grund av för lite resurser och en ohållbar arbetssituation, är inte rimlig. Risken är att vi får ännu räddare tjänstemän som inte vågar göra någonting.

På så sätt är en offentlig förvaltning som befrias från effektiviseringskrav och som ges tillräckligt med resurser för att göra ett bra jobb är det bästa skyddet mot fel. Men då krävs en politik där det gemensamma inte är satt på ständig svältkur.

Och den politiken har varken straffivrare som Ulf Kristersson eller Jimmie Åkesson.