Det stora politiska intresset för välfärden kom och gick med pandemin. Men att välfärden går på knäna är en underdrift.

Överallt i Sverige sitter lokalpolitiker som oavsett politisk färg tvingas administrera nedskärningar. Det finns inget utrymme varken för utveckling eller framtidsvisioner.

Att hålla huvudet över vattenytan är det enda tiden, energin och pengarna räcker till.

Vårdläget är pressat i Skellefteå, rapporterar SVT Nyheter Västerbotten. Personalen lämnar för arbete inom industrin.

I Kiruna har lärarkrisen gått så långt att lärarfacken lagt skyddsstopp och stängt ner skolor för att värna personalens hälsa. Andra har lämnar för att slippa dåligt samvete för undermålig undervisning.

Vem vill flytta?

Nyindustrialiseringen innebär arbetstillfällen, investeringar, inflyttningar. En chans till att vända röda siffror till gröna och den nedåtgående spiralen.

Många människor behöver komma in i arbete och behovet är stort. Men vem ska vilja flytta till en kommun som saknar grundläggande välfärd och samhällsservice?

Den konkurrens som nu riskerar att målas upp som ett hot mot välfärden är inte problemet.

Det är avsaknaden av kollegor, raster, ordentlig återhämtning. Möjligheterna för personalen i offentlig sektor att göra ett bra jobb.

Krislarmen blir rätt skjuts?

Kan krislarmen bli den skjuts yrken inom offentlig sektor behöver? En konkurrens som tvingar staten att öppna plånboken?

För det är resursbristen som är problemet och den driver personalen bort eller rakt in i väggen.

Industrisatsningarna hotar inte välfärden. Det är de svältfödda kommunala budgetarna och det faktum att det inte finns en vilja att från nationellt håll ta ansvar för att hela landet faktiskt kan leva.

Den konstgjorda andning som är plikttrogen men sliten personal fungerar inte hur länge som helst. Har vi råd att spara mer?