KOMMENTAR. Storbritanniens finansminister, Kwasi Kwarteng och premiärminister, Liz Truss, ställde till det ordentligt för ett par veckor sedan.

Den politiska katastrofen började med att Kwarteng presenterade något han kallade för en minibudget. Det var en spänstig språklig innovation. Det var nämligen ingen budget och den var inte mini.

Det som presenterades var ett förslag på ofinansierade skattesänkningar på 500 miljarder och inte ens i Storbritannien är 500 miljarder mini. Skattesänkningarna skulle gå till de redan mest välbeställda med tanken att tillväxten skulle ta fart. 

Det blev inte heller små reaktioner. Börsen och pundet föll kraftigt och räntorna på statsobligationerna skenade. Det var föga tröst att Daily Mail tyckte att äntligen hade en ordentlig högerbudget landat på bordet.

Ärendet landade nämligen också på centralbankens bord, som tvingades ut i räddningsaktioner. Det hela slutade med att Truss-Kwarteng fick ta tillbaka alltihop på ett förnedrande sätt.

Truss i tuff valkampanj

Historien börjar egentligen med att Liz Truss hade en tuff valkamp mot Rishi Sunak om att bli partiledare för Tory. Både ville göra stora skattesänkningar för rika, men Sunak med tillägget att dessa skulle ske när ekonomin tålde det.

Truss linje var mer rakt på sak, strunt i statsfinanserna, det ska göras med en gång. Det leder ju till ökad tillväxt. Betalar ju sig självt. Truss drag-under-galoscherna linje vann. Ett inte ovanligt fenomen i dag.

Den politiska satirikern Andy Borowitz nya bok handlar om detta. Titeln avslöjar en hel del, Profiles in Ignorance: How America’s Politicians Got Dumb and Dumber.

Borowitz driver tesen att det har blivit viktigare för en politiker att kunna leverera ett säljande uppträdande än att faktiskt kunna tänka och ha kunskap i sakfrågor. Tvärtom framstår det som en tillgång att inte begripa, vara dum, då kan man lova vad som helst med en ärlig uppsyn.

Den tidigare hedgefondschefen Sunak visste sannolikt att marknaden skulle slå bakut om man genomförde en gigantisk ofinansierade skattesänkning. Finansierade man den med nedskärningar mitt i en kostnadskris för hushållen, skulle å andra sidan hushållen slå bakut, därav den mer försiktiga linjen.

Handlingsförlamande kunskap

Truss var uppenbarligen inte belastad av denna handlingsförlamade kunskap. Därför kunde hon leverera en mer övertygande föreställning. I hennes värld fanns inga problem.

Den dominerande affärstidningen i Storbritannien, Financial Times, håller dock inte med. De är mer inne på Borowitz linje. Martin Wolf, en av deras tyngsta experter skriver; dessa människor är galna, dåliga och farliga.

Truss/Kwarteng är dock generellt inte imponerade av experter. De ville inte lyssna på sina egna experter på finansdepartementet. Deras tänkande var alldeles för ”ortodoxt” för deras smak.

Experterna på Office for Budget Responsibility (OBR) fick samma behandling. För att upprätthålla den oortodoxa drag-under-galoscherna känslan så struntade Truss/Kwarteng i OBR. Det var ju ingen riktig budget, utan bara en ”minibudget”.

Forskning hade redan utvärderat

I den bästa av världar hade kanske någon av experterna påpekat att forskningen redan har hunnit utvärdera ett antal liknande experiment och alla med samma slutsats.

Stora skattesänkningar för rika leder bara till att rika blir ännu rikare och inte till högre tillväxt. Detta var uppenbarligen inte heller någon kunskap som tyngde Truss/Kwarteng, men helt klart marknaden. Tar du bort tillväxteffekten blir det bara kvar ett stort dumt hål i statsfinanserna. 

Sociala medier, som många pekar på, kan nog inte ensamt förklara varför det är så attraktivt för högern att vara dum. Det har nog också att göra med vad de ortodoxa experterna faktiskt säger.

Mellan 1945 och 1975 höll styrande vänsterpartier tongivande experter nära sig. Hand i hand byggde de den moderna välfärdsstaten. Denna symbios avbröts tvärt med genombrottet för nyliberalismen inom nationalekonomin. Det innebar också att tongivande experter i praktiken gick över till högersidan.

Bildt myntade triumfatoriskt den enda (vetenskapliga) vägens politik, vilket som vanligt var en ren stöld från den internationella högerdebatten. Där Margaret Thatcher myntat TINA, There Is No Alternative.

Experter byter fot igen

Problemet nu är att de tongivande internationella experterna bytt fot igen. Som Paul Krugman, nobelpristagare i ekonomin, skulle uttrycka det, vi är på väg att lämna nationalekonomins mörka medeltid där vi glömt saker vi redan visste.

Nu avfärdas de centrala nyliberala teserna av tunga policyorganisationer som IMF och OECD.

I en ovanlig åtgärd, givet att den riktades till ett rikt i-land, vädjade också IMF till dem att dra tillbaka minibudgeten av just dessa skäl.

Men än viktigare, väljarna tror inte heller på att tillväxten uteblir på grund att rika inte är tillräckligt rika. I en studie av IPSOS ansåg runt sjuttio procent att superrika hade för mycket politisk makt, förstod inte hur vanliga människor levde och att systemet var riggat till deras fördel.

Högerns berättelse har justerats

Givet experternas och väljarnas omsvängning har högerns berättelse justerats, men inte deras ekonomiska politik. Nu gäller att de som gynnas av omfördelande skatter och välfärd inte förtjänar det – de är ju invandrare.

De rika är i dagens berättelse inte lika goda, men de fattiga är desto ondare. De är invandrare med suspekt kultur, som på något märkligt sätt ofta gör dem gängkriminella.

Allt som är fel i samhället kan skyllas på invandrare oavsett om det handlar om kriminalitet, skolan, pensioner eller sjukvård. Den berättelsen passar mycket bättre på Twitter än bland experter.

Det går inte i dag att bedriva ekonomisk högerpolitik utan en invandrare på den anklagades bänk. För varken experter eller väljare tror på egna meriter. Twitter tror dock på att allt är invandrarnas fel.

Denna verklighet har nästan alla högerpartier i världen tagit till sig, inklusive dom svenska. Högerns dumhet och lätt förklädda främlingsfientlighet är alltså inte en allmän läggning, utan en politisk nödvändighet för att kunna fortsätta sin ekonomiska politik.

Det är nog inte en allt för vågad gissning att när den nya högerregeringen i Sverige lägger sin budget, kommer invandrarna sitta på de anklagades bänk och omfördelningen kommer gå från fattig till rik. 

Det skulle dock förvåna om de gör om Truss/Kwartengs nyliberala drag-under-galoscherna haveri.

Sandro Scocco författare till boken Och några, antar jag, är ok! (Atlas 2019) och chefsekonom på Vänsterpartiet.