Strax efter ödesvalet när en isolationistisk, nationalistisk vind blåser snålt, sitter jag på tåget ner från Bokmässan i Göteborg.

Vi är många upphovsmän och kulturutövare som halvt på skämt, halvt på allvar, har träffats i vimlet och lite oroligt kramat varandras händer.

Vad händer med kulturpolitiken nu? Ska vi bara få stipendier om vi skriver bygdespel? Kommer omvärlden att få plats i den nya kulturen? Ska allt bli ”svenskt” nu? 

Naturligtvis har förflyttningen mot det anti-pluralistiska inte skett över en natt, och man kan fråga sig vad som kommer först. Svenskens plötsliga ointresse för omvärlden, eller kulturmediers fokus på allt det svenska.

Varför röstade så många på partier som vill skära i biståndet och upprätta en nationalkanon? Ska världen krympa ännu mer nu?

Ska vi bara få stipendier om vi skriver bygdespel? Kommer omvärlden att få plats i den nya kulturen?

Indiens litteräre gigant Amitav Ghosh kom till Bokmässan, och samtidigt som seminarierna var fulla blev det inte en rad på kultursidorna. Svensk media flockades kring svenska författare som skriver om svenska saker i stället. Niklas Strömstedt och Lars Lerins kattbok fick mycket medieutrymme. 

Det kommer kanske alltmer att bli så; främmande världar, och konstiga länder göre sig inte besvär?

Jag skriver själv romaner om platser långt från Sverige, de har utspelat sig i Bangladesh och nu senast Myanmar. Länder man knappt kan stava till, än mindre hitta på en karta.

Och samtidigt som jag, liksom Amitav Ghosh, har upplysta och intresserade läsare som följer oss, skriver medierna hellre om romaner som skildrar skilsmässor på Södermalm än om opiumkrig och folkmord i fjärran land.

Och medier speglar väl läsarnas intresse? Eller är det tvärtom? 

Medierna skriver hellre om romaner som skildrar skilsmässor på Södermalm än om opiumkrig och folkmord i fjärran land.

Min senaste roman om Myanmars korta demokratiska öppnande, en unik berättelse, har knappt fått någon medieuppmärksamhet alls. Fullt medveten om att jag låter ”bitter” så kan jag ändå bjuda på det, eftersom det passar in i ett större mönster och I munkens skugga ändå hittar läsare.

Min PR-person tyckte det var obegripligt att så få redaktioner var intresserade av att intervjua mig om arbetet med romanen, det var betydligt lättare att sälja in svensk feelgood, klagade hon.

Kultursidorna diskuterar just nu hur de ska förhålla sig till SD. Jag har ett tips: Öppna upp för berättelser och författare från andra delar av världen än Sverige.

Annars blir det ännu mer ängsligt och instängt här hos oss. För jag ska väl inte behöva hörsamma viskningarna från marknaden:

Nästa gång kanske du ska skriva om något som fler kan relatera till. Något mer… svenskt?