Flyktingar klär försvaret – 22 nationaliteter på Woolpower i Östersund

– Här, säger Eissa Faqiri och håller fram mobilen.

– Här började jag sy. Vi arbetade 13 timmar om dagen. Jag var åtta år.

På en skakig video, tagen när Eissa Faqiri återsåg sin gamla arbetsplats i iranska storstaden Mashhad i somras, syns en sliten verkstad med tygspill på golvet. Pojkarna vid maskinerna, de flesta i tio-tolvårsåldern, kastar skygga blickar i kameran. De är barfota.

Eissa Faqiri, som nu är 23 år, har motvilligt släppt jackan han syr på och låtit maskinen stanna. Runt honom i den stora sysalen på Woolpower i Östersund surrar symaskinerna i olika tonarter. Eftermiddagsskiftet har just börjat, fabriken går för högtryck, och Eissa är ivrig att komma igång igen.

I Iran tillåts afghaner bara ha de tyngsta och smutsigaste jobben.

Andra afghanska unga män vid maskinerna omkring honom får fylla på berättelsen. Deras historia är i stort sett identisk. Flykt från Afghanistan till Teheran, Mashhad och andra iranska städer. Arbete från tio- eller tolvårsåldern, sex dagar i veckan.

– I Iran tillåts afghaner bara ha de tyngsta och smutsigaste jobben, att arbeta som sömmerska eller skräddare var förbjudet. Så jag arbetade illegalt i källarverkstäder med tre–fyra anställda, säger Najib Jaferi, numera produktionsledare på Woolpower.

– Vi sydde kappor, kaftaner, kostymer. Dagarna var så otroligt långa.

Kompetensen finns hos invandrade

Woolpower söker fler sömmerskor, och det är bråttom. Stora beställningar från försvaret i de nordiska länderna gör att produktionen måste öka. En ny fabriksbyggnad står snart klar.

– Vi vill egentligen ha balans mellan de stora kontrakten och våra privata kunder, alltså människor som är ute mycket i naturen, säger Anna Sjöberg, produktionschef vid Woolpower.

Men läget i världen gör att beställningar från försvarsmakter i olika länder väger över. Underställ i ullfrotté är strängt taget inte krigsmateriel. Men mer än ett krig har avgjorts av att soldaterna har frusit.

Bara i augusti växte Woolpower med 20 anställda. Under hösten behöver ytterligare 40 sömmerskor rekryteras. Men det är svårt: I Sverige har yrket nästan försvunnit sedan konkurrensen från låglöneländer knäckte den svenska tekoindustrin.

– Vi lär gärna upp den som är intresserade av att sy. Men ska vi växa snabbt är det en enorm fördel att hitta personer som har erfarenhet av industrisömnad, säger Anna Sjöberg.

De finns bland människor som har invandrat till Sverige. Vid sidan av Arbetsförmedlingen tar Woolpower hjälp av organisationer som Stadsmissionen i Stockholm, Hej främling och Migrationsverket.

På asylboenden och i sociala medier sprids budskapet om företaget i norr som söker arbetskraft som kan sy.

Flydde när Ryssland invaderade Ukraina

På Järvaveckan i Stockholm i juni hade Woolpower med sig en symaskin så att besökare kunde provsy. Natalia Shkurenko tog chansen och blev den första ukrainska sömmerskan på Woolpower.

– Jag flydde från Charkiv med min dotter när ryssarna började beskjuta vårt bostadsområde. Den 20 mars kom vi till Katrineholm.

I Charkiv arbetade Natalia Shkurenko som vårdbiträde, att sy har hon lärt sig själv. Som ukrainsk flykting har hon inte fått läsa svenska på sfi. Ändå har hon inte gått arbetslös i Sverige en enda dag.

– Jag vill stå på egna ben. Jobb är det viktigaste, var någonstans spelar ingen roll.

Jag längtar till Charkiv, det är en vacker stad. Fast det är Östersund också.

Företaget har hjälpt Natalia Shkurenko att hitta bostad i Östersund. I fabriken har hon arbetskamrater som talar ryska. Dottern Karina, som är 15 år, ska börja gymnasiet. En ny tillvaro tar form.

– Före kriget hade jag inte varit utomlands. Aldrig någonsin hade jag trott att jag skulle hamna i Sverige. Jag längtar till Charkiv, det är en vacker stad. Fast det är Östersund också.

Kollegor från 22 länder

Om ukrainskor är den senaste av de 22 nationaliteterna på fabriken i Östersund var lettiskorna en av de första. Woolpower värvade de flesta 2011. Då var många letter arbetslösa, samtidigt som fabriken i Östersund gick från ett skift till två.

– Men när jag kom 2015 var det inte av ekonomiska skäl utan av en slump, säger Indra Buka. Jag sökte jobb på nätet, såg en annons och tänkte: Tja, några månader kan jag prova.

Sju år senare talar Indra Buka varmt om jobbet och kollegorna. Men kanske ännu mer om Östersund, som är så lugnt och vackert.

– Jag blir på bra humör bara av att vara här. Det är därför jag är kvar. Här finns allt för ett, vad säger man… ekologiskt liv.

Indra Buka har två utbildningar, en till sömmerska och en i psykologi. Hon tycker att arbetet i fabriken har lärt henne viktiga saker.

– Tålamod. Och tolerans. Här finns många olika människor.

Målet: 250 anställda i Östersund

När Arbetet besöker Woolpower är antalet anställda ungefär 170. Siffran är snarast en dagsnotering, i entrén väntar unga män som ska på jobbintervju.

Målet är 250 anställda. Om företaget når dit blir det en fördubbling jämfört med när pandemin kom.

I Östersund finns dock inte mycket arbetskraft att hämta. Arbetslösheten är låg, och fler företag än Woolpower har svårt att expandera, enligt Joakim Nordvall, företagsrådgivare på Arbetsförmedlingen för region Jämtland-Härjedalen.

– Bristen på bostäder i Östersund är också ett hinder. Många anställda delar lägenhet, säger Anna Sjöberg, som vill att politikerna gör mer för att hjälpa arbetskraft att flytta till Norrland.

– Jag skulle gärna se att flyttbidrag återinfördes. Och så slåss jag för en yrkesutbildning för sömmerskor i Östersund. I dag saknas utbildningar till yrket.

”Integration blir det på köpet”

Woolpower skulle kunna slå sig för bröstet som ett lyckat exempel på integration, men produktionschefen undviker de stora orden.

– Här anställer vi efter kompetens. Integration blir det på köpet, säger Anna Sjöberg.

Att arbeta med många nationaliteter är roligt, tycker hon.

– Samtidigt är det en utmaning att få alla att tala svenska med varandra. Men jag ger mig inte, vi ska ha svenska som gemensamt språk. Vi skulle behöva fler möjligheter till utbildning i svenska.

Afghanerna är den största invandrargruppen i fabriken, totalt 35 personer. Sinsemellan talar de dari, de som är bäst på svenska hjälper till att tolka.

Så fort jag är ledig längtar jag till fabriken.

De flesta av dem är unga män som kom till Sverige hösten 2015. Mosa Khan Mohammadi är ett undantag. Han är 53 år och har precis fått jobb på Woolpower, efter tips från en kompis.

Mosa Khan Mohammadi började sy som tioåring och har 43 år i yrket. Bakom symaskinen skiner han av glädje. Glädje att ha ett jobb, att få sy, att vara en i gruppen.

Är det inte slitsamt att pendla från Järpen varje dag, en och en halv timme enkel väg? Mosa Khan Mohammadi viftar bort frågan. Lite blygt, med språkhjälp av en arbetskamrat, säger han:

– Så fort jag är ledig längtar jag till fabriken.