Hon har räddat 59 000 flyktingar från kriget i Ukraina

Galyna Neholiuk himlar lätt med ögonen. 

– Jag hade aldrig väntat mig att jag skulle befinna mig i den här situationen. Till och med nu tror jag att det här kriget ska ta slut och att jag snart ska kunna leva mitt gamla liv igen, säger hon.

Det gamla livet utspelade sig i Pokrovsk. Industristaden med 60 000 invånare har vuxit upp kring Ukrainas största kolgruva och kallas ofta för Donbass västra port. 

Galyna Neholiuk föddes där, växte upp där, bildade familj där. Och 1991 – samma år som det sovjetiska imperiet föll och Ukraina förklarade sig självständigt – tog hon jobb på hemstadens järnvägsstation. 

– Min make är också vid järnvägen. Han är lokförare och kör godståg. Men vi träffades inte på jobbet, vi är gamla klasskamrater.

15 miljoner flyktingar

Nu är Galyna Neholiuk på väg hem. Tåget som rullar från Dnipro mot Pokrovsk är tomt på passagerare men fullt av aktivitet. Mat och vatten, sovplatser, sjukvårdsutrustning. Allt ska vara förberett innan ankomst. 

– Flyktingarna är ofta trötta och utmattade. Många vet inte ens vart de ska ta vägen när de lämnar sina hemstäder, säger hon.

Kriget i Ukraina är det största i Europa sedan andra världskriget. Flyktingströmmen likaså. Rysslands invasion har fördrivit omkring 15 miljoner ukrainare. Sju miljoner har lämnat landet, ännu fler är på flykt inom det.

Det statliga järnvägsbolaget Ukrzaliznytsia och dess personal har spelat en helt avgörande roll vid flyktingevakueringarna. Och Galyna Neholiuk har bytt biljettkassan i Pokrovsk mot samordningsansvar för räddningsinsatsen.

Det var inte självklart. Ingen beordrade henne. Men under krigets första kaotiska dagar behövde någon hålla kontakten med myndigheter och militär. Många av kollegorna hade redan flytt. Slump och ansvarskänsla avgjorde. 

– Jag kände inte att jag hade något annat val än att börja jobba med det här, säger Galyna Neholiuk.

Medan tåget närmar sig Donbass koordinerar hon med räddningstjänsten i Pokrovsk och de fristående grupper som evakuerar boende från krigszonerna några mil österut. 

– Jag har direktkontakt med volontärerna, vi behöver veta hur många flyktingar vi kan vänta oss, säger hon.

– Det största antalet vi har evakuerat under en dag var 6 500 människor. Det var från Sloviansk, det är en stor stad. Sedan jag började med det här har vi evakuerat nästan 59 000 människor.

Ensam med sex barnbarn

På plattformen i Pokrovsk väntar skåpbilar. I lastutrymmena ligger åldringar från ett lokalt hospice nedbäddade. Sjukhusen i Donbass tvingas prioritera akutvård. Livets slutskede får äga rum i en annan del av landet.

Flyktingarna reser med lätt bagage. När kriget knackar på dörren finns ingen möjlighet att packa annat än det allra viktigaste.

Valentyna Filipovna är ensam ansvarig för sex barnbarn, samtliga flickor.

– Det enda vi fick med oss hemifrån var kläder och några filtar, säger hon.

– Och katten! ropar ministingen Snizhanna, 4 år, och sliter omilt upp djuret ur dess boende i en picknickkorg. 

Hemstaden Avdiivka ligger sex mil bort, strax utanför Donetsk. Striderna som rasar där tillhör några av de just nu hårdaste. Men för Avdiivka började kriget inte den 24 februari i år, utan i april 2014 då Rysslandsstödda separatister tog staden. 

Ukraina återtog kontrollen. Avdiivka blev Ukrainas frontlinje mot självutropade Folkrepubliken Donetsk. Hårt militariserad och föremål för återkommande sammandrabbningar. De yngsta av Valentyna Filipovnas barnbarn har aldrig upplevt fred.    

– När bomberna föll sade jag åt dem att ryssarna siktade på fabriken, inte på vårt hus, säger hon.

Nödlögnen höll länge. Men familjens hus träffades till sist. Sedan den 17 maj har de varit på flykt. 

De lämnar en fattig del av ett fattigt land. De få tillhörigheterna är nedstuvade i ryggsäckar, pappkassar, hinkar. I en genomskinlig plastpåse har Valentyna Filipovna samlat slitna identitetshandlingar. 

Hon ser lättad ut när barnbarnen gått ombord på tåget. Men två av flickorna, säger hon bekymrat, har nästan slutat prata sedan explosionerna skakade Avdiivka.      

Medan hon berättar scrollar dotterdottern Sofie, 13 år, på mobilen. Hälften av flödet är kändisnyheter, den andra brutala krigsbilder. 

200 000 jobbar åt Ukrainas järnväg

Evakueringarna är ett maskineri. Så snart tåget lämnat Pokrovsk börjar personalen vant nedteckna flyktingarnas uppgifter. Varifrån kommer de? Vilka behov har de? Är någon sjuk eller skadad? Har de släktingar att vända sig till?

Sedan kriget började har omkring fyra miljoner människor, en tiondel av landets befolkning, evakuerats från krigszoner via järnvägen. Rutinerna har satt sig, säger tågvärden Vartan Kazinian. I slutet av februari var situationen en annan. 

– När kriget startade sov jag inte på sju dygn. Det är sant! Vi tvättade oss inte heller för det fanns inget vatten.

Järnvägen är en del av det ukrainska totalförsvaret. Strukturen är ett arv från Sovjetunionen och jämfört med Sverige är personaltätheten skyhög. Ukrzaliznytsia har över 200 000 anställda. Ineffektivt i fredstid? Kanske. Men en livlina i kris. 

Arbetade 17 dagar i rad

Från krigsutbrottet arbetade Vartan Kazinian 17 dagar i rad. Han minns kaoset. Perronger så fyllda av desperata flyktingar att han inte kunde kliva av. 2 000 människor inklämda i ett tåg med plats för 600. Hur han försökte undvika att kliva på kropparna som fyllde vagnarnas golv. 

– Vi har tvingats lämna människor på perrongen när vi inte haft plats på tåget. Många gånger, säger han.

Vartan Kazinian har arbetat på järnvägen i 23 år. 15 av dem med kollegan Yulia Iakovlieva. Tillsammans sköter de en vagn anpassad för funktionshindrade och sjuktransporter.   

– Vi har en väldigt stark vänskap, säger hon.

Kriget är fortfarande lika förödande. Men det är inte längre lika nytt. Konflikten har fått en form och koncentrerats till Donbass.

Järnvägspersonalen är borta länge från sina familjer och sover ombord, svenska Seko tillhör de som donerat madrasser och sängkläder till sina ukrainska kollegor.

Men nu finns åtminstone möjligheten till schemaläggning.   

– Nu har jag jobbat varje dag i två veckor men nästa vecka får jag ledigt, säger Yulia Iakovlieva.

Rysk terrorattack mot civila

Kriget är också – fortfarande – farligt. Några dagar innan evakueringen har Ryssland beskjutit Pokrovsk med robotar. Artillerield har riktats mot flyktingtransporterna och i åtminstone ett fall har en tågvärd avlidit efter att ha träffats av granatsplitter. 

En händelse står ut. Den 8 april besköt Ryssland järnvägsstationen i Kramatorsk där tusentals flyktingar väntade. Attacken hade inget uppenbart militärt syfte. De närmare 60 offren dödades av allt att döma i ett rent terrordåd. 

Alla känner till händelsen. Ingen pratar om den mer än nödvändigt.

– Utan oss skulle det inte bli några evakueringar, det är ett faktum, så vi måste göra vårt jobb. Men vi försöker välja säkra rutter, säger Vartan Kazinian.

”Som en familj nu”

Den här dagen förlöper evakueringen utan incidenter. När tåget rullar västerut mot den relativa säkerheten finns 223 flyktingar ombord. 

– Det är mammor med barn, äldre, några från belägrade städer och byar som inte har kunnat evakuera förrän nu, säger Galyna Neholiuk.

Biljettkassörskan som blev räddningssamordnare berättar om hur kollegorna på järnvägen stöttar varandra, om en gemenskap som ger styrka, om att inte ha tid att vara rädd.

– När kriget tar slut är det första jag ska göra att samla hela mitt arbetslag, alla från räddningstjänsten, volontärerna, och gå ned till floden och prata om vad vi gjorde tillsammans, säger hon.

– Alla dessa människor jag inte kände förut, de är som en familj nu.