Valresultaten står klara. Vi vaknade till kommentarer i utländsk press som beskriver situationen på ett sätt som känns ovant:
”Sverige visar att inget land är immunt mot högerextremism” [The Guardian], ”Ett före detta nynazistiskt parti blev kungamakare” [BBC], ”Det svenska undantaget undergrävdes av en post-fascistisk politisk rörelse” [Le Monde].
Det är som om vi — för att förstå vad som hänt — måste gå utanför de språkliga ramar som skapar vår nuvarande självbild.
Vinnaren i det svenska valet är alltså ett främlingsfientligt, högerextremt parti med rötter i nynazismen.
Inslag av fascism
Att Sverigedemokraternas tankegods och metod uppvisar inslag av fascism har bland andra Moa Berglöf i Sydsvenskan och Kristina Lindqvist i Dagens Nyheter visat med hjälp av Umberto Ecos och Jason Stanleys texter i ämnet.
Som exempel nämner Berglöf hur det talas om hotet från en grupp som på samma gång är svag – invandrare bidrar inte till Sverige – och besitter oerhörd makt – invandrarna tar över Sverige.
Ändå verkar många yrvakna, rentav arga.
Lindqvist nämner bland annat besattheten av lag och ordning, antiintellektualism, konspirationsteorier och betoning på traditionella könsroller.
Punkt efter punkt kan prickas av på listorna över fascismens beståndsdelar.
Ändå verkar många yrvakna, rentav arga. Får man använda de orden?
Upprörda liberaler
När Magdalena Andersson varnar för att valresultatet av vissa krafter kan förstås som en legitimering av extremism, hat och hot blir Liberalerna upprörda över ”anklagelserna”.
Sverigedemokraterna själva har alltid protesterat mot ord som inte faller dem i smaken.
Många har förbryllat noterat att programledare i Public Service anpassar sig till detta.
”SD anser inte att deras politik är X”, flikas in när ord som ”rasistisk” och ”främlingsfientlig” används.
Men är det nödvändigt eller ens i linje med verksamhetens mål som helhet med den formen av självcensur?
Att Public Service inte ska svänga sig med stående epitet i sina beskrivningar av partier, eftersom dess journalistik ska vara saklig, opartisk och allsidig, betyder inte att samma adjektiv inte kan användas för att beskriva politik och partiprogram.
Står för allas lika värde
Diskussionen om hur SD ska bevakas var kanske som mest intensiv inför valet 2010, då partiet var på väg in i riksdagen.
På den tiden visade SVT en skylt som informerade om att det som framfördes inte överensstämmer med SVT:s syn på alla människors lika värde när man sände från SDs landsmöte.
Sedan 2010 har en slags normalisering av partiets ställningstaganden ägt rum i takt med utökat väljarstöd.
Sveriges Radio Ekot beslutade sig för att SD kan beskrivas som ett främlingsfientligt parti och att Ekot ska ta avstånd från främlingsfientlighet.
Policyn fick dock inget genomslag i praktiken och sedan 2010 har en slags normalisering av partiets ställningstaganden ägt rum i takt med utökat väljarstöd.
Avståndstaganden har ersatts av en slags rutin där programledare agerar försvarare av partiets ordcensur.
Ingen neutral rasism
I vissa fall är det önskvärt att byta ut ord med negativa konnotationer mot mer neutrala ord, i synnerhet när det gäller termer som rör folkgrupper och etniskt ursprung.
Därför infogades till exempel varningstexten ”nedsättande” i Svenska Akademins Ordlista (SAOL 14) för orden ”neger”, ”lapp” och ”zigenare”. Man råder läsaren att istället använda uttrycken ”svart”, ”rom” och ”same”.
Det finns ingen neutral fascism men vi måste kunna tala om den när vi ser den.
I andra fall, däremot, saknas ord med neutral klang och det beror helt enkelt på att det som beskrivs är något man svårligen kan eller ens vill beskriva som positivt eller neutralt.
Det finns liksom ingen neutral rasism men vi behöver tala om rasism när vi ser den.
Det finns ingen neutral fascism men vi måste kunna tala om den när vi ser den.
”Invandringskritisk” betyder inte riktigt samma sak som ”främlingsfientlig”. Båda orden behövs för att de fångar olika nyanser.
Orden vi behöver
Dragkampen mellan å ena sidan opartiskhet och å andra sidan ställningstagande för demokratiska värden finns och den måste hanteras.
Men vad händer med demokratin om krav på opartiskhet resulterar i att ord försvinner från kontexter där de kanske behövs som mest och i en samtid där extremhögern tar plats i de politiska finrummen?
Kommentarerna i utländsk press tyder på att vi kan ha anpassat oss på fel premisser.
I Ray Bradburys roman Fahrenheit 451 saknar stadens invånare ord för obekväma kontroverser, främst på grund av en framgångsrik självcensur.
När deras stad slutligen utplånas är det för sent för alla, utom för dem som bevarat orden och därmed förståelsen för vad som är på väg att hända.
För att man inte ska mista verklighetsförankring behöver man ta tillbaka ord som försvunnit i kommentarer kring de förskjutningar som sker i svensk politik.
Kommentarerna i utländsk press tyder på att vi kan ha anpassat oss på fel premisser.
