Snart ska jag föda i Svenonius Stockholm
Ingen fråga som rör kvinnor får plats i valrörelsen
I oktober är tanken att jag ska föda en son.
Hittills har vi kommit hyfsat bra överens och han är inte till något större besvär för min kropp trots att det är knappa fem veckor kvar till det beräknade förlossningsdatumet.
Jag har inte ont, sover gott och har varken känt oro inför min egen eller mitt barns hälsa.
Visst är man lite trött men vem är inte det?
Nu börjar det dock gå upp för mig att förutsättningarna för att gå den sista ronden, att faktiskt föda honom, är riktigt kassa i min region: Svenonius Stockholm.
Barnmorskor utan svar
Det sägs att man inte ska dyka på okänt vatten men för Sveriges barnafödare är det ändå det som gäller och den som bemödar sig att göra gedigen research hittar sig själv snart ute på djupt vatten.
Jag måste välja vart jag ska föda. När jag frågar min barnmorska vad skillnaden är får jag svaret att “det är svårt att svara på”.
Jag försöker läsa på men hittar mest recensioner på olika patientrums storlek och fräschör.
Jag går på avstånd då inredning inte känns särskilt viktigt i sammanhanget.
Svensk förlossningsvård, ja den mår ju som bekant så där.
Vittnesmål, manifestationer, namninsamlingar och otaliga reportage om bristfälliga vårdinsatser, där vissa till och med slutat med döda barn, har fyllt media.
Allt är givetvis relativt men sett till hur bra det en gång varit är både den upplevda och uppmätta försämringen ett faktum.
Kejsarsnitt och doulor
Många uttrycker en oro inför att föda, allt fler efterfrågar planerade kejsarsnitt och vänder sig till så kallade doulor då de inte tror att barnmorskorna på plats kommer kunna bistå efter belåtenhet.
Personalen på förlossningsklinikerna larmar gång på gång om hur de inte erbjuds förutsättningar att göra sitt jobb på bästa sätt.
Brist på resurser och avstånd gör det inte lättare för dem att utföra denna typ av akutsjukvård.
Både Region Stockholm, Region Skåne och Region Norrbotten hotas i år med vite om de inte omedelbart åtgärdar de ohållbara vård- och arbetssituationer som uppdagats inom förlossningsvården.
Gemensamt för dem är att de saknar vårdplatser, resurser och har för små personalstyrkor. Men problemen är inte unika för nämnda regioner utan beskrivs som ett genomgående, strukturellt sådant.
Inget för valrörelsen
I valrörelsen får denna fråga inte plats. I själva verket får ingen fråga som rör kvinnor det.
Intresset för att stävja mäns våld mot kvinnor och att se till att varenda unge får komma till världen under värdiga förhållanden svalnade och överskuggades totalt av el, gäng och låtsasbråk om fastighetsskatt.
Än så länge kan du inte köpa dig till bättre förlossningsvård.
Du kan inte heller köpa dig förbi köer med kvinnor som väntar på en plats att föda eller till ett eget rum i en region där andra skickas till grannkommunen. Det finns ingen klinik närmare ditt hem att betala dig in på om du bor i glesbygden.
Och det är viktigt att det förblir så.
Högern vill ha oron
Risken är överhängande om en majoritet av den svenska befolkningen röstar på högerpartier.
De ser sin chans att undergräva det offentliga, kapitalisera på den utbredda oron och öppna upp för privatiserad vård och privata sjukvårdsförsäkringar.
Allas rätt till en trygg förlossningsvård ersätts med räddas den som räddas kan (utifrån betalningsförmåga, that is).
Den kollektiva vreden som manifesterar sig i barnvagnsmarscher och protester är en avgörande ögonöppnare för de människor som är vana vid att kunna betala för komfort och som vanligtvis slipper se verkligheten i vitögat.
Så kommer det förbli så länge regionerna inte är villiga att öppna plånboken och är redo att betala för den beredskap som krävs för att kunna erbjuda patientsäkra förlossningar för alla.
En riskabel förlossning
Det kommer gå bra för mig, tänker jag. Det gör ju det för de allra flesta.
Med bra menar jag då inte att jag kommer att tas emot av utvilad personal, att jag kommer kunna få svar mina frågor eller att personalen kommer att ha goda förutsättningar att göra sitt jobb.
Jag menar inte heller att jag kommer kunna få stanna tills dess att jag känner mig kry, trygg och lugn nog att åka hem, det vore naivt att tro.
Det jag menar är bara att han kommer komma ut och att vi, med tiden, troligtvis kommer att läka och trivas ihop.
Vad priset blir får vi se, det kan komma att stå mig riktigt dyrt.
Skador och psykiska åkommor kan dock bli tuffa att få hjälp med i efterhand, har jag hört.
Som medveten konsument är man ju som blivande mamma väl insatt i riskerna och ändå valt att fullfölja graviditeten.
Men oavsett hur det går för mig så är det en klen tröst att svensk förlossningsvård inte kan bättre.
Tur att jag i alla fall inte ska föda mitt i sommarsemestern.
