Ingen har svar på elkrisen
Att peka finger är enkelt men det krävs mer än så för att leda Sverige igenom en kris, skriver Arbetets ledarskribent.
Valrörelsen är snart över och det har inte varit brist på polariserande utspel från såväl politiker, opinionsbildare och andra förståsigpåare. Tonläget är högt och fingrar pekas till höger och vänster. Efterkloka kommentarer blir till populistiska projektiler i hopp om att kunna vinna över väljare på sin sida.
“Tacka S och MP för din elräkning!”
“Med kärnkraft kan vi lösa detta!”
“Elen är dyr, dags att rösta bort regeringen!”
Vad som är sant och inte blir allt svårare för gemene person att kunna urskilja samtidigt som att priserna fortsätter uppåt. Och givetvis lockar dessa ideologiska skyttegravar så här i valtider. Men är det detta Sverige behöver?
Med en knapp vecka kvar till valet riskerar nu el-tjafs att störa ut alla andra frågor.
Ingen rår på en avreglerad marknad
I helgen kom regeringen med besked om kreditgarantier för att undvika en ny finanskris. Det pressade läget på elmarknaden tvingar nu staten att gå in som en slags borgensman till elbolagen. På så vis kan bolagen fortsätta handla trots att kraven på likviditet ökat markant.
Bankerna vägrar givetvis att stötta upp företagen. Det enda som kan lösa detta är att staten går in och räddar upp. Om detta är alla partier överens. Gott så.
Men ändå rasar man. För att regeringen håller presskonferens med myndighetspersoner så tätt inpå valet. Det ”stör valrörelsen”, gnäller oppositionen. Är det viktiga i sammanhanget att vi inte hamnar i en kris eller att tonen i debatten skrämmer bort folk från fyra nya år med Magdalena Andersson? Tja, man kan ju undra.
Men det finns inte förutsättningar för att styra en avreglerad elmarknad, hur mycket en sådan tanke än kan locka i bråda dagar. I dag kan inte staten tvinga olönsamma bolag att investera eller renovera kärnkraftverk om de själva inte anser det vara en god affär.
Inte heller kan staten köra över de kommuner som gång på gång sätter sig på tvären mot havsbaserad vindkraft trots att detta hade inneburit ett ovärderligt tillskott, inte minst i de el-zoner som i dag dras med de högsta priserna.
Lätt att vara efterklok
Det hade kunnat göras mer, inte minst när det kommer till beredskap. Med facit i hand skulle regeringen kanske varit försiktigare i sin kritik mot kärnkraft. Att Ringhals 4 nu havererar är inte del av en mästerplan utan en väldigt vältajmad gåva till en höger som gärna pekar finger. En och annan sosse sliter nu med all sannolikhet sitt hår.
Men att det är just beredskapen högern ger sig på kan te sig närmast ironisk. Om det är någon politisk linje som inte är redo att öppna plånboken för beredskap så är det den svenska högern. Vi har sett det i vården med minskade vårdplatser, vi har sett det i försvaret och efter de senaste årens kriser är det plågsamt uppenbart vilka ödesdigra effekter detta kan få.
Det är precis det här som vi måste orka komma ihåg. För när notan faller på samhället, det vill säga på oss alla, så behövs en politik och ett ledarskap som är villig att säga som det är: beredskap och ett starkt samhälle kostar.
Välfärden på spel
Det byggs inte genom att sänka ersättningarna i sjukförsäkringen, skära ner i skolan eller sänka a-kassan för att finansiera skattesänkningar. Den skapas inte genom att ropa “kärnkraft” som papegoja-lösning på både el-kris och klimatkris (trots otaliga experter som säger att det är långt ifrån nog).
Mer står på spel än elräkningarna. Och även om nu svaret är kärnkraft ligger lösningarna långt fram i tiden. Det är, med andra ord, en klen tröst när priserna fortsätter skena. Det kommer nämligen bli en tuff el-vinter oavsett vem som styr.
Är det inte dags att tagga ner lite?