Twittertrollen näthatar mig för att tona ned mordhotet mot Annie Lööf

KOMMENTAR. Det började i förra veckan, bara några timmar efter att nyhetsflashen kom. Då när den omskakande nyheten släpptes att Annie Lööf var Almedalsterroristens egentliga, tilltänkta offer. Då när vi fick veta att Ing-Marie Wieselgren som så tragiskt mördades, inte stod högst upp på Teodor Engströms lista.

Och jag pratar inte om alla fina ord och värmande medskick till C-ledaren under torsdagskvällen. Nej, jag pratar om hatet på Twitter som plötsligt eskalerade. 

Mot mig.

Som på en given signal attackerade de. Först trodde jag att det var det vanliga hatet som jag får dagligen, det som kommer och går eftersom Twitterkrigarna tror att jag fortfarande jobbar på Aftonbladets ledarsida (slutade för mer än ett år sedan) och att jag bara skriver om Ebba Busch (sammanlagt en bråkdel av alla mina texter). 

Men det var något mycket större. Och det var i enlighet med en ny agenda.

Det gick upp för mig att hatdrevet handlade om att förklara att den högerextrema, SD-kopplade hotbilden mot Annie Lööf inte alls var så farligt. Att allt agiterande populisthögermedia skrivit om C-ledaren inte var någonting jämfört med vad jag skrivit om Ebba Busch.

Mot mitt så kallade hat, min så kallade mobbning mot KD-ledaren. Men hallå, jag har gjort mitt jobb som journalist. Jag har granskat en partiledare, det kan aldrig påstås vara något annat.

Jag blev ett hot

Plötsligt blev det legio att inte bara kalla mig vidrig, äcklig och dum i huvudet, som jag brukar få till mig dagligen. Nu var jag dessutom ett hot.

Ett exempel att lägga fram varje gång SD och högerpopulistmedia får kritik för att ha ett ansvar i det som hände och kunde ha skett i Almedalen.

Och plötsligt kommer den där välbeprövade teorin om att vara lika goda kålsupare upp igen. Det som började användas flitigt inför valet 2014 när Sverigedemokraterna tyckte att vänstern minsann var av samma skrot och korn som de själva.

Att de hade en dubiös historia, tyckte om lite radikalare lösningar och så. Allt för att själva verka mer rumsrena och för att få sin egen extremism att verka normal

I dag används samma tankemodell alltså för att likställa opinionsjournalistik från vänster med terrorism.

Det gick upp för mig att hatdrevet handlade om att förklara att den högerextrema, SD-kopplade hotbilden mot Annie Lööf inte alls var så farligt.

Twitter-krigare har organiserat stöd

Men det riktigt bisarra är att Twitter-krigarna har ett organiserat stöd i ryggen, något som avslöjades av Dagens ETC i veckan. Att SD är med och dirigerar det som sker.

Vi som sitter på vänsterkanten och twittrar på våra kammare, vi gör det inte bara helt själva. Vi gör det i motvind, där det gäller att orka för klimatet är sanslöst. Och jag vet att de bara vill att jag och mina kamrater ska tystna, så det ska de inte få.

Den här valrörelsen är den mest bisarra vi någonsin haft där allt handlar om att dela in människor i de förtjänta och de oförtjänta. Där så mycket bygger på hat.

Och här blir jag så frustrerad.

Högerextrema får inte vinna

I det här upptrissade klimatet får inte de högerextrema få vinna med sin hittepåhistoria om att högern och vänstern är i jämvikt när det kommer till hatet. Och jag vägrar låta dem använda mig som en bricka i spelet när den historien målas upp.

En person mördades på politikerveckan i Almedalen för inte ens två månader sedan. En partiledare som står upp mot högerextremismen kunde också ha mördats. 

Och det är fruktansvärt. Hur kan detta inte vara det enda vi pratar om inför valet? För vi vet att det tilltagande och normaliserande hatet skapar terrorister. Att hatet legitimerar att tysta de som tycker annorlunda och att skilja på folk och folk.

Såhär. Jag vill inte hamna på nästa terrorists dödslista. Men framförallt vill jag inte att SD och deras brunblåa kompisar ska komma undan ansvaret för våldet som de släppt lös. 

Sluta kidnappa mig i ert falska kålsupar-skitsnack.