Klockan 14 i dag möts Svenskt Näringsliv, LO och PTK på Grand Hôtel i Saltsjöbaden för att skriva under ett nytt huvudavtal.

Platsen ekar av historia. Saltsjöbadsavtalet från december 1938, som till största delen förhandlades fram på hotellet, har en närmast mytisk ställning i diskussionen om den svenska arbetsmarknaden.

”Saltsjöbadsanda” har blivit synonymt med arbetsfred och samförstånd mellan parter som tar ansvar för samhället.

– På 1920- och 1930-talen var Sverige det mest konfliktdrabbade landet i hela västvärlden. En del fackföreningar använde konfliktvapnet väldigt ofta. Saltsjöbadsavtalet blev slutpunkten för det, säger Christer Lundh, senior professor i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet.

Hot om lagstiftning

Men den politiska debatt och de hot om lagstiftning som knuffade LO och SAF till förhandlingsbordet handlade främst om förbud mot konflikter som var samhällsfarliga.

Också sympatilockouter hade rört upp känslorna, som när SAF stoppade ett sjukhusbygge i Oskarshamn under byggkonflikten 1933 och lämnade en kirurgavdelning i sticket.

Ändå kom Saltsjöbadsavtalet att begränsa möjligheten till stridsåtgärder ganska lite.

Utvecklingen mot en allt fredligare arbetsmarknad hade andra, djupare rötter – och den och började långt innan huvudavtalet slöts, enligt Christer Lundh.

– Redan före avtalet fanns en samsyn mellan LO och SAF om att konfliktnivån måste ner. SAF hjälpte LO att få bukt med de mest militanta, ibland kommunistiskt influerade fackföreningarna genom att lockouta dem så att deras konflikter blev dyra.

Disciplinera facken

Saltsjöbadsavtalet bidrog till att disciplinera fackförbunden ytterligare. Tidigare hade de lokala facken ofta fått ta ställning till riksavtal i medlemsomröstningar.

– Förbundens förhandlare hade ofta svårt att få medlemmarna att godkänna de framförhandlade förslagen till kollektivavtal, säger Christer Lundh.

Saltsjöbadsavtalet innehöll förhandlingsregler som centraliserade hela lönebildningen.

Men avtalet förutsatte också en stark centralisering av LO och LO-förbunden själva. En sådan hade redan inletts genom de så kallade normalstadgar som LO infört 1934. Med Saltsjöbadsavtalet drevs processen på.

Stridsåtgärder krävde nu godkännande i förbundsstyrelsen. Och, om de omfattade mer än 3 procent av förbundets medlemmar, LO:s välsignelse.

Bäddade för LO:s roll

Disciplineringen av facket kan i dag framstå som ett steg bort från verklig facklig demokrati. Men den bäddade för LO:s roll som samhällsbärare under flera årtionden, något som bland andra historikern Yvonne Hirdman har påpekat.

– Den centraliserade lönebildning som Saltsjöbadsavtalet ledde fram till höll tillbaka industrins lönekostnader och betydde mycket för efterkrigstidens ekonomi och arbetsmarknad, säger Christer Lundh.

På 1970-talet gjorde nya lagar, som lagen om anställningsskydd, att parternas uppgörelser minskade i betydelse, och SAF var missnöjt med att facken fick sina krav tillgodosedda av politikerna.

– I dag tror jag att politikerna är glada att parterna sköter mycket av regleringen av arbetsmarknaden själva, säger Christer Lundh.

– Jag trodde att ett nytt Saltsjöbadsavtal skulle slutas redan 2009, förhandlingar pågick ju. Men arbetsgivarna backade, av okänd anledning. Nu ser vi en större vilja att göra upp.