”Dags att trotsa näringslivets ovilja och ta ut hela löneutrymmet!”
Facken lämnas ensamma att ta ansvar för svensk ekonomi och lönebildning – på löntagares bekostnad, skriver 6F - fackförbund i samverkan.
I spåren av en pandemi och kriget i Ukraina är hela världsekonomin i gungning. Inflationen når rekordnivåer för vår generation. Riksbanken höjer räntorna i ett försök att stävja prisökningarna. Många kommer att få det tufft att klara sin privatekonomi och köpkraften kommer minska.
Vi noterar också att industrin går bra. Omsättningen och vinsterna ökar generellt sett, starka resultatrapporter levereras på löpande band. Svenska företag passar på och höjer priserna på varor och tjänster, även om de inte behöver det. Pris- och lönespiralen är alltså redan i gång – och startad av näringslivet.
I kommande avtalsrörelse är det naturligt att löntagare nu ställer krav på sina fackliga organisationer. Löneökningar är ett rimligt krav från alla de anställda som håller i gång Sverige, varje dag, året om.
Näringslivet vill hålla nere lönerna
Snart går vi in i en avtalsrörelse. Redan nu ägnar Svenskt Näringsliv och en del fackliga organisationer sin kommunikation till att spela ned förväntningarna i den kommande avtalsrörelsen.
Reallöneökningar är svåra att nå i ett läge där inflationen når nivåer på över sex procent. Ingen vill till det läge som var på 1980-talet där extremt höga nominella löneökningar helt åts upp av den inflation som bland annat skapades av dessa.
Men vad tycker vi då? Vi har, sett över en 20-årsperiod med rådande lönebildningsmodell, haft lägre löneökningar än vad som är förenligt med Riksbankens inflationsmål. Det har inneburit att den genomsnittlige anställde i Sverige har en lön som nominellt är cirka 10 procent lägre än vad som annars skulle ha varit fallet.
Dessutom har låga löneökningar lett till obalanser på svensk arbetsmarknad där framför allt hemmamarknadsinriktade branscher och offentlig sektor saknar yrkeskunnig personal.
Klagar aldrig på vd:ns lön eller bonus
Vi har aldrig hört företrädare från näringslivets organisationer vara kritiska mot att en börs-vd:s lön höjs med 10 procent samtidigt som de anställda ska nöja sig med två.
Signalen som skickas till våra medlemmar är att det finns hur stora plånböcker som helst att ösa ur när det gäller löneökningar till högavlönade chefer. Men när lågavlönade arbetare vill ha rimlig kompensation för att företagen höjer priserna, då är det ett hot mot hela samhällsekonomin. Det är inte rättvist.
Om vi LO-förbund tagit ut hela löneutrymmet de senaste 20 åren skulle den genomsnittlige arbetstagaren haft en lön som varit 10 procent högre än vad den är idag. I stället tenderar detta löneutrymme att bli till vd-bonusar, aktieutdelningar eller helt enkelt gynna de allra starkaste grupperna på svensk arbetsmarknad.
Ta ut hela löneutrymmet
Kommande avtalsrörelse måste hela löneökningsutrymmet tas ut. Vi inser att avtalskrav för att fullt ut kompensera för ett extremt inflationsläge riskerar att slå tillbaka.
Utgångspunkten för löneökningar bör dock vara inflationsmålet plus en genomsnittlig produktivitetsökning. På samma sätt som vi inte kan ta hänsyn till tillfälliga inflationsimpulser kan vi inte ta hänsyn till tillfälliga produktivitetssvängningar.
Som fackliga företrädare är vår uppgift att nå resultat för våra medlemmar. Vi är också en part på arbetsmarknaden och en central del i den svenska arbetsmarknadsmodellen med ansvar för hela arbetsmarknadens funktionssätt och samhällsekonomin i stort.
Men det finns gränser för det ansvar som kan läggas på de fackliga organisationerna i tuffa tider. Det finns två parter på arbetsmarknaden och det vilar ett minst lika stort ansvar på näringslivet och deras organisationer. Deras ansvarstagande lämnar tyvärr ofta en hel del i övrigt att önska.
