Lotta Ilona Häyrynen: Utan tvivel blir man fascist

Årtiondets största kändisrättegång avslutades förra veckan.

I sex veckor fick världen i realtid följa fallet Johnny Depp v. Amber Heard. 

Så här i efterhand kan rapporteringen och engagemanget i rättegången delas in i två faser: Den massiva hatkampanjen mot Amber Heard som pågick under rättegången och de analyser om feminism, MeToo och hatkampanjen i sig som publicerats efter att domen föll.

Jag har inget att tillägga i fråga om vad som är ett perfekt offer, om Heards advokater, om Depps sannolika karaktär eller om att sitta som en asgam på läktaren och se på medan två människor tvingas gå igenom sina trauman i detalj (bra texter finns här, här och här).

Däremot vill jag försöka skriva något om tvivel.

Det finns nämligen ingenting som är lika självsaboterande i kulturkriget som tvivel. Ändå är tvivlet samhällsnödvändig.

Utan tvivel blir man fascist.

Amber Heard och Johnny Depp

Jag följde rättegången främst via amerikansk media och Youtube-advokater som sammanfattade dagarna i rättssalen allt eftersom veckorna gick.

Före alla livestreams var jag säker på att Amber Heard talade sanning. Jag är feminist, engagerade mig i Metoo, och läste texten Heard nu stämdes för när den publicerades i Washington Post 2018. 

Genom rättegången började jag ändå snabbt tvivla. Magkänslan att tro på alla offer började ge vika. Visst finns det kvinnor som ljuger. Visst finns det män som utsätts för våld.

De tusentals människor som deltagit i hån, hat, skadeglädje, spekulationer och rena fantasier om Amber Heard tvivlar inte en sekund på Depp.

Sedan började jag tvivla på mina tvivel. Och så har jag suttit i två månader tillsammans med insikten att det som skiljer mig från Depp-lierade hatkampanjare är just tvivlet.

De tusentals människor som deltagit i hån, hat, skadeglädje, spekulationer och rena fantasier om Amber Heard tvivlar inte en sekund på Depp. Trots att de borde ha goda skäl.

Det är nämligen inte direkt osannolikt att en man som skriver ”Jag ska knulla hennes brända lik efteråt för att vara säker på att hon är död” om sin fru också faktiskt misshandlat henne.

Sanningen försvinner

Mitt i hatmobbens starka narrativ är det osäkerheten som gör resten oss svaga. Även om osäkerhet och tvivel i regel är den rimligaste ingången.

Att patriarkatet finns som struktur är sant. Liksom det är sant på befolkningsnivå att kvinnor skadas, misshandlas och dödas av sina män i mycket större utsträckning än vice versa. Liksom det är sant att mycket få kvinnor ljuger om sina övergrepp.

Sanningen är att världen är komplex, även bortom Heard och Depp.

Det betyder naturligtvis inte att alla kvinnor alltid talar sanning, eller att män inte kan utsättas för våld. Det finns det få som hävdar. Men man kanske borde. Inte för att det stämmer utan för att det verkar strategiskt vettigt.

Det individuella fallet är ett dåligt facit för samhällsstrukturen och kulturen i stort. Det bygger in en sorts osäkerhet i själva världsbilden.

Men det tycks omöjligt att möta en tvärsäker mobb med en sådan osäker världsbild.

Sanningen är att världen är komplex, även bortom Heard och Depp. Men kan man vinna en debatt med en sådan sanning mot människor som säger att alla våra viktigaste existentiella frågor, som vilka vi är och hur vi ska kunna leva tillsammans, har svart-vita svar?

Vad gör det ens med sanningen?

Hur Ebba Busch upplevs

Tvivel är det fulaste som finns i samhällsdebatten, eftersom man med tvivel förlorar den.

I veckan gav Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch uttryck för det inför misstroendevoteringen av justitieminister Morgan Johansson.

Busch har satsat allt hon har på högersamarbetet med SD.

Det visade sig att hon inte röstat för att avsätta ministern i tron om att det var rätt, utan för att allt annat skulle “upplevas” fel av väljarna. Svagt, antagligen. 

Busch har satsat allt hon har på högersamarbetet med SD. Att rösta emot SD hade uppfattats som osäkerhet, tvivel, på samarbetet. Det har hon inte råd med. 

Det intressanta med uttalandet var aldrig att det hela var politiskt spel för KD.

Det intressanta var att Ebba Busch uttryckte det öppet. Att navigera inför väljarnas “upplevelse” av partiet och politiken är en grundbult för varje riksdagspartis politiska strategier.

Utom möjligen för Miljöpartiet, och se hur det går för dem. 

Socialdemokraterna har flera anställda som räknar på det här – på hur saker “upplevs”. Sedan styr man delar av skutan efter det. Det tycks ha varit en framgångsrik strategi.

Man gör inte rätt som politiker. Det räcker med att man uppfattas göra det.

Jordan B Petersons kaos

I opinionsbildningen finns det en sägning: Är du 51 procent övertygad om något ska du skriva om det som om du vore 100 procent övertygad.

Det ger i regel slagkraftiga texter. Men om 51 procent är det man tycker är rätt och riktigt? 

Jag experimenterar ibland med tanken att svara Peterson med samma mynt.

Psykologen, författaren och filosofen Jordan B Peterson var nyligen på Sverigebesök. Han om någon har blivit känd som profet för vad som är rätt och riktigt. Detta är manligt, detta är kvinnligt. Bädda sängen, sköt dig.

Han riktar sig till en enbart manlig publik. Han skriver att kvinnor symboliserar “kaos” och män “ordning”. Det är nämligen så vi är byggda, både naturligt och mytologiskt, enligt Peterson. 

Jag experimenterar ibland med tanken att svara Peterson med samma mynt. Som om jag också vore helt säker på att män och kvinnor alltid av naturen är olika – inte att vi är individer och att du varken kan bedöma karaktär eller kvalitéer utifrån vad någon har mellan benen.

100 % säker på mäns svaghet

Också i mitt tankeexperiment är kvinnor kaos och män är ordning. I Petersons värld centrerar det mannen och gör honom ledande, även om han i alla fall rent teoretiskt inte är viktigast. Yin och Yang och så vidare.

Mäns ordnade natur stressar dem.

Men kan det inte lika gärna vara tvärtom? Vad är inte samtiden om inte kaotisk? Vem är då inte bättre att hantera en osäker omvärld om inte kvinnor – födda till att hantera denna oordning?

Mäns ordnade natur stressar dem. Det skapar individer som handlar i affekt. Men kvinnor kan beräkna och parera. Alltid redo inför nästa oundvikliga omkullkastning.

För barnet, företaget eller staten man ansvarar för finns inte bara en plan A och B – det finns en plan C, D och Z också. 

Jag tror naturligtvis att allt ovanstående är trams, men det låter åtminstone 100 procent säkert. 100 procent i rakt motsatt riktning från Peterson.

Ingen kan säga att jag ändå ger Peterson 30, 40 eller 50 procent rätt. (Inte om kaos och ordning. Bara om att unga män nog mår bra av lite rutiner mitt i all oordning.)

Kommer aldrig vinna val

Ingen vinner ett val på att ha rätt. Man måste få rätt. Liksom ingen klinisk psykolog från Kanada blir mångmiljonär på att skriva om det komplexa, svåra och ofta såriga i att leva som människa.

Rik blir man på att skriva om ordning och kaos och jämföra människor vid förhistoriska humrar.

Man vinner val på att rida på uppmärksamhetsekonomins våg och driva politiska förslag som uppfattas väl av väljarna – vare sig förslagen i praktiken kommer tjäna väljarna väl.

Så vinner man också en komplex, svår och sårig rättegång. Om inte i rättssalen så i allmänhetens ögon. Johnny Depp vann båda. Vare sig han hade rätt i sak eller inte.

Man kan prata om polarisering, om att kommunikation blivit viktigare än innehåll och om politiska skyttegravar.

En sak tvivlar jag i alla fall inte på: Vi blir alla dummare på kuppen.