– Men pojkarna då? Varför är det bara flickornas ansvar?

20-åriga Msibi är förbannad. Hon går sista året på gymnasiet i sydafrikanska Ladysmith och hoppas plugga vidare.

Men eftersom hon inte är oskuld kan hon inte söka stipendiet som stadens borgmästare delar ut. Det går nämligen bara till dem som väljer avhållsamhet.

Det så kallade kyskhetsstipendiet väckte stark kritik i Sydafrika och till slut tvingades borgmästaren backa.

Tanken påstods vara att skydda unga kvinnor från oönskade graviditeter och sexuellt överförbara sjukdomar. I Ladysmith, som ligger i hjärtat av den stolta Zulunationen, blir var fjärde tjej mamma i tonåren och nästan hälften av den vuxna befolkningen har hiv.

Ansvaret skyfflades alltså över på kvinnorna. Det var upp till dem att knipa igen.

Den unga kvinnans oskuld, hennes ”renhet”, blev återigen fokus och presenterades som lösningen på allsköns samhällsproblem.

Inte ett ord om männen som har flera fruar, älskarinnor och familjer i olika delar av landet, ingen skuld lades på lastbilschaufförerna som får sina behov tillgodosedda längs vägarna eller på killarna som tjatar till sig sex genom att köpa kläder och presenter.

Ingen ställer heller krav på att unga män ska avlägga kyskhetslöften för att rädda nationen.

Ansvaret skyfflades alltså över på kvinnorna. Det var upp till dem att knipa igen – samtidigt som landets ledare drog ned foliehatten långt över öronen och slog någon slags rekord i faktaresistens.

Det började med att Thabo Mbeki, som tillträdde som Sydafrikas president 1999, vägrade tro på att ett virus låg bakom aids. Vid sin sida hade han hälsoministern Manto Tshabalala-Msimang som var fast i sin övertygelse om att aids kureras med vitlök, citron och rödbeta.

Radarparet Mbeki och Tshabalala-Msimang styrde Sydafrikas hälsopolitik under nio år och deras katastrofala beslut att inte ge bromsmediciner beräknas ha orsakat 300 000 dödsfall.

Under samma period berättade den blivande presidenten Jacob Zuma glatt att han ”tog en dusch” efter att han legat med en hiv-positiv kvinna. 

En del av mig vill ruska om henne och få henne att släppa alla tankar på sin egen sexualitet som skamlig.

I en liten by omgiven av grönklädda kullar i KwaZulu-Natal träffar jag 18-åriga Thembelihle. Hon har avlagt ett kyskhetslöfte och en gång i månaden reser hon från Durban, där hon pluggar till elektroingenjör, till hembyn för att genomgå ett oskuldstest. En äldre kvinna undersöker hennes underliv efter tecken på samlag.

Försiktigt frågar jag om hon inte tycker att det är förnedrande att hon inte är betrodd. 

– Nej, det är snarare befriande, säger hon.

– Vi riskerar inte att få dåligt rykte, utan det är de som inte väljer att testa sig som får stå med skammen.

En del av mig vill ruska om henne och få henne att släppa alla tankar på sin egen sexualitet som skamlig. Samtidigt köper jag hennes motivering att det är lättare att stå emot killarnas tjat, att ett nej är ett nej. 

Men ändå, måtte dagen komma då skammen och skulden hamnar där den hör hemma.