Den 29 april publicerades en debattartikel i Göteborgs-Posten.

Skribenten, Anna Bergengren, hade tittat på tv-serien Vi i villa producerad av Henrik Schyffert för Felix Herngrens produktionsbolag.

I serien får man följa med karaktären Anders när han gör ett miniuppror mot sitt medelklassliv i villaförorten där han bor.

Han börjar repa sina grannars bilar och spola ner Airpods i toaletten. Han är trött på det perfekta, tillrättalagda och trygga livet.

Bergengren beskriver sig själv som medelklass och håller inte med om skildringen av sin klass i tv-serien.

Hon vänder sig mot att medelklassen tillvaro ofta skildras som ångestfylld och ängslig bakom polerade fasader.

Hon menar istället att medelklasslivet är en ganska ljuvlig tillvaro och beskriver själv hur hon får kickar av att smyga hem tidigare från jobb för att baka bröd.

Det har jag inga invändningar emot. Det verkar ganska behagligt.

Det enda som skildras

Jag vill vara tydlig med att jag egentligen inte har några problem med Bergengrens text.

Vi är båda trötta på den ganska icke-originella skildringen och idén till Vi i villa. Ännu en serie om någon som tröttnat på stiltjen och den ängsliga tillvaron i en medelklassförort.

Vi verkar dock ha lite olika ingångar till problemet kring medelklasskildringar på svensk tv.

Jag har länge burit på en känsla. En känsla som talat om för mig att mycket av det som skildras på svensk tv alltid är medelklassens tillvaro:

Skildringar om stiltjen i borgerliga villaförorter. Om semesterhus och somrar i skärgården. Om välbärgade bonusfamiljer.

Jag har egentligen inga problem med hur medelklasslivet skildras i svenska tv-serier. Mitt stora problem är att medelklasslivet är det enda som skildras.

Medelklassen får all tv-tid

Jag fann lite stöd av en rapport för min känsla.

I rapporten Arbetarklassens symboliska utplåning i medelklassens medier från tankesmedjan Katalys, släppt 2018 av de medie- och kommunikationsvetenskapliga forskarna Fredrik Stiernstedt och Peter Jakobsson, framkom ganska dystra siffror kring vilka samhällsgrupper som blir representerade i tv-rutan.

En enkel sammanfattning av rapporten: medelklassen får, nästan, all tv-tid.

I rapporten framkommer siffror som togs fram 2015 (några år gamla, jag vet): Arbetarklassen uppgår till 40–51 procent av befolkningen och får 11 procent av all tv-tid.

Medelklassen uppgår till 29–49 procent av befolkningen och får 70 procent av all tv-tid.

Slutligen får makteliten, som uppgår till 1–6 procent av befolkningen, 19 procent av tv-tiden.

Och de som gav arbetarklassen minst tv-tid var SVT.

Arbetarklassen fick ynka fem procent av all tv-tid i SVT1 och SVT2.

Lågstatusprogram för arbetarklassen

Men det finns fler problem. Som vilken typ av tv-tid arbetarklassen får.

För att sammanfatta även detta lite kort ur Katalys rapport: samhällsklasserna ges utrymme i olika tv-genrer.

Arbetarklassen syns mestadels i lågstatusprogram (Lyxfällan används som ett exempel i rapporten) där de ska läxas upp och lära sig leva rätt av någon mer moraliskt korrekt från högre samhällsklass.

Stiernstedt och Jakobsson skriver i rapporten:

”Medelklassens ängslan och drömmar fyller medierna, medelklassmänniskor ges en plattform att tala utifrån, och deras oro och förväntningar på tillvaron bekräftas, samtidigt som de vardagliga och existentiella problem som följer med en arbetarklasstillvaro hanteras och diskuteras på andra arenor, om överhuvudtaget.”

Ingen Herngren-tv, tack

Förstå mig rätt nu.

Jag är inte intresserad av Felix Herngren-produktioner som ska skildra arbetarklassen.

Jag är övertygad om att det finns andra kompetenta producenter och manusförfattare som lever andra liv än Herngren som är kapabla till det.

Vi kan väl åtminstone testa att låta några andra producera tv-serier.

Gärna om annat än medelklassen. Snälla.

  • Rasmus Hansson
    Terminalarbetare och frilansjournalist som bland annat skriver för Nöjesguiden