Ny bok kartlägger Joakim Lamotte och Ann Heberleins högerradikalisering

“Plötsligt, en dag, har gränserna sprängts eller suddats ut. Plötsligt har humanismens fördämningar brustit”.

Citatet från en 23-årig Hanif Bali, som precis kryssats in i riksdagen, skulle visa sig bli närmast profetiskt. Frågan är om ens han själv hade kunnat förutspå att det drygt 10 år senare skulle ge namn till en bok där han lyfts som en av de ivrigaste dammsprängarna.

Vid första anblick tyckte jag att När humanismens fördämningar brister: personerna och partierna som drogs med var en plågsamt lång och överdriven titel. Efter att första kapitlet informerat mig om bakgrunden erkänner jag villigt att jag hade fel. Den är briljant. Kanske det absolut bästa med hela boken.

Till och med som ensamt exempel målar stycket ur Balis text upp faran med att normalisera Sverigedemokraterna, där han beskriver hur deras städade yttre banar väg för hatisk nätpropaganda, en tydlig bild av hur snabbt debattklimatet förändrats. Hur personer förändrats, i takt med det.

Tyvärr är han inte ensam. På den inledande fliken av bokens skyddsomslag listas ett av hans antirasistiska uttalanden tillsammans med liknande från Joakim Lamotte, Ann Heberlein, Katerina Janouch, Björn Ranelid och Ulf Kristersson.

Den avslutande fliktexten består av deras diametralt motsatta hållning mindre än ett decennium senare.

De tillför något när de underbygger hans kristna perspektiv på KD:s förfall eller löper parallellt med Lamottes tidslinje och skapar en känsla av Marvel-prequels, men känns inte riktigt färdigputsade eller helt bekväma.

Att Lamotte skulle figurera i boken var däremot ingen överraskning. Författaren, Andreas Magnusson, är en person som upprepade gånger skalat av den skalliga medborgarjournalistens offerkoftor och skyddsvästar för att visa den nakna bristen på journalistik under dem.

Det är främst så jag kommit i kontakt med hans texter fram till nu. Genom delat särintresse, så att säga. 

Avskalandet slutar dock inte vid Lamotte, inser jag snabbt. Magnusson har gett sig fasen på att ta ett rejält grepp om precis vad som hänt med den svenska invandringsdebatten sedan 2010, och så gott som alla som figurerat i den finns med i kartoteket och får – om inte ett eget kapitel – i alla fall ett omnämnande. 

När humanismens fördämningar brister hade kunnat bestå bara av det där kartoteket, Magnussons debunking av systemkollapsnarrativ och hans oförmåga att nämna någon utan att i en bisats syrligt erinra sig deras nazistiska flashbackkonto, dåliga husköp eller flirtar med minderåriga.

Lägg till de torrt komiska styckena då och då, som när han (lustigt nog på s. 69) skriver om Björn Ranelid:

“När han till Melodifestivalen skrev låten om att mänskligheten skulle dö ut om kvinnan motstod mannens säd i 50 år kunde man tro att han nått en slags topp för sina folkliga ambitioner, men sedan sommaren 2019 har han emellanåt agerat högerpopulist på sociala medier och inläggen är populärare än någonsin”.

Det är informativt och underhållande bara det, i allt sitt mörker. Men bokens ambitioner är större än så. Magnusson vill förstå vad som hände, varför så många dragits med, och hur vi kan vända tillbaka utvecklingen.

Visa hur långsiktigt förd utarmningspolitik skapat en grogrund för den främlingsfientlighet som vattnats med förenklade eller förljugna utspel om de få områden politiker inte ännu lejt ut till marknaden.

Ändå blir den aldrig riktigt torr och tråkig. Magnussons personliga röst är ständigt närvarande, och bitvis är det väldigt charmigt. Som när sverigeskildringen från Alf Robertsons Mitt Land jämförs med Kents La Belle Epoque och motsvarande utgivningsårs bruttonationalprodukter.

Bitvis missar det med nöd och näppe målet, som när han reflekterar över att Robertsons land nog var ett mycket mindre effektivt Sverige, eftersom han var barn med träskor och de är ineffektiva skor. 

Det är kapitlen där han avhandlar sin egen uppväxt, erfarenhet och kärlek till Sverige som i mitt tycke är svagast. De tillför något när de underbygger hans kristna perspektiv på KD:s förfall eller löper parallellt med Lamottes tidslinje och skapar en känsla av Marvel-prequels, men känns inte riktigt färdigputsade eller helt bekväma. 

Bortsett från det så är När humanismens fördämningar brister en tydligt presenterad tidskapsel som är lätt att läsa från pärm till pärm, samtidigt som den får med förvånansvärt mycket matnyttigt i information-, tanke- och perspektivväg.

Alla som är intresserade av hur det blev så här – att vi aldrig får prata om något annat än det där man tydligen inte får prata om i det här jävla landet – borde läsa den.