Tråkigt nog pekade Jesper Rönndahl aldrig ut någon mördare i SVT:s “Vem mördade skolan?”. 

I sex avsnitt har tittarna kunnat följa med i en genomgång av de senaste decenniernas mest genomgripande reformer och förändringar i skolans värld.

Programledaren Jesper Rönndahl har varit nogrann och samvetsgrann.

Under seriens gång pekar Rönndahl ut ett tiotal ministrar, forskare och opinionsbildare som misstänkta gärningsmän till mordet på den svenska skolan.

Däribland den tidigare skol- och statsminister Göran Persson för att han med machiavellisk list drev igenom kommunaliseringen 1989 trots omfattande lärarprotester. 

Rönndahl hade tänkt hänga ut Persson som mördaren, medger han. Men ångrade sig i sista stund.

Den sanna mördaren

Med bara några få minuter kvar av det sjätte och sista avsnittet ger Rönndahl ifrån sig en uppgiven suck och säger att det ”kanske inte går att hitta en skyldig i allt detta.”

Hans definitiva slutsats blir då att det som har tagit död på skolan är debatten om skolan. Vad nu det betyder. Därefter ridå. 

Men den skyldige har faktiskt hela tiden funnits i mordutredningens periferi. Jag kan i den här texten avslöja den sanna skolmördaren.

Mordet begicks långt tidigare än vad många tycks tro, av en MUF-ordförande i riksdagens talarstol. 

Året är 1982 och världens mest sålda musikalbum genom tiderna, Michael Jacksons Thriller, börjar säljas. Det är också året då den nya läroplanen, Lgr 80, börjar gälla i den svenska grundskolan. 

Samtidigt kännetecknas det offentliga samtalet om skolan av en hegemonikris.

Värden sätts ur spel

I flera sekler har enhetsskoletanken varit förhärskande, samförståndet om skolans jämlikhetssträvan absolut. Men i och med S-regeringens proposition om fristående skolor (prop. 1982/83:1) från samma år sätts en mängd värden i fråga: jämlikhet, social utjämning och icke-segregering. 

Under 80-talet tas både trevande och våghalsiga steg mot ett doktrinskifte i svensk skolideologi.

De nya ledorden blir så småningom individuell valfrihet, föräldrars ansvar, skolors effektivitet, konkurrens, tillsyn, kontroll och utvärdering.

Det är flera personer som driver på utvecklingen. Socialdemokratiska såväl som borgerliga riksdagsledamöter och debattörer.

Men en person sticker ändå ut. 

Hans namn är Gunnar Hökmark. 

Skolmördare och pionjär

Den 8 december 1982 gör Gunnar Hökmark debut i riksdagens kammare, då som MUF-ordförande.

En smula nervös, får man förmoda, äntrar han talarstolen och håller därefter ett flammande brandtal för friskolors rätt att utvidga sin verksamhet.

Det på pricken tio år innan friskolereformen klubbas i riksdagen 1992. 

Vår skolmördare är pionjär.

Hökmark börjar sitt anförande med att hylla S-regeringens friskoleproposition. Sedan sätter han igång och sablar ner den då ännu enhetliga, gemensamma skolan.

Mordvapnet är traditionell valfrihetsretorik – “människor skall själva kunna välja”. 

Efter några minuter utdelar han det dödande hugget som markerar ett skifte i den rådande skolideologin: 

“Vi [moderater] delar inte uppfattningen att någon diffus samhällsnytta står i motsatsställning till de enskilda människornas fria val. Tvärtom, i ett mänskligt samhälle är det fria valet […] i allra högsta grad samhällsnytta.” 

En kniv av liberala klichéer

Och så ett vrids kniven om, i ett tröttsamt stapplande av liberala klichéer – inte direkt poesi:

Med fristående skolor ökar mångfalden. Rätten att få välja skola. Utvecklingen av de enskilda eleverna. Den pedagogiska variationen vinner på valfrihet. 

Så hade få före honom talat om skolan. 

Före Hökmark fanns en bred uppslutning kring den gemensamma skolan. Inte senare.

Från att ha varit en institution syftandes till kollektiv sammanhållning förvandlades den i Hökmarks idévärld till en marknadsplats för privat behovstillfredställelse och karriärval. 

Sedermera kom han att bli en tongivande röst för Moderaterna i mer än fyra decennier.

Här förstår vi honom i rollen som en tidig förespråkare av friskolereformen, systemet med skolpeng, det fria skolvalet och differentierad skolgång och undervisning.

Utplånar tanken om gemensam skola

Hela tanken med Hökmarks riksdagsanförande 1982 var att befästa idén om friskolornas självklara plats i samhället.

Enligt Hökmark skulle “dynamiken och vitaliteten i vårt skolväsende vinna på att olika alternativ kan existera”.

Dessutom, menade han, är den skolpolitiska kursändringen efterlängtad. Därför avslutar han med att i kammaren be om “litet mera ödmjukhet inför alla de människor som vill ha en möjlighet att välja olika typer av skolor.” 

Tanken om skolan som en mötesplats för elever från vitt skilda håll i samhället var därmed utplånad.  

Gunnar Hökmark och Moderaterna beredde på 1980-talet vägen för inte bara reformer som friskole- och skolpengssystemet utan också för en decentralisering av skolan i bred mening. 

Kommunaliseringens baksidor

Hökmark skulle nog själv inte skriva under på det, men kommunaliseringen är en av de reformer som förknippas mest med decentralisering och målstyrningstänkande.

Med målstyrning brukar man syfta på dels kommunaliseringen och dels de nya målrelaterade betygen som infördes 1994. 

Rent formellt var den så kallade  ansvarspropositionen (prop. 1990/91:18) startskottet på förskjutningen från en statlig till en kommunal styrning av skolan, liksom från en styrning med resurser och regler till en mål- och resultatorienterad styrning. 

Men influenserna från det privata näringslivet hämtades långt tidigare än så. 

Kort sagt, ett decennium efter Hökmarks riksdagsdebut drog sig staten tillbaka till förmån för marknadskrafter, i Sverige mer än på andra håll. 

Fler för ett förstatligande

På senare år kan staten sägas ha revanscherat sig, dels i form av Skolinspektionen, dels har allt fler röster höjts för ett förstatligande av skolan.

Allt färre är för kommunaliseringen. Och knappt heller friskolorna. 

Men den gamla flumskolan fortsätter att hånas av konservativt anstuckna skoldebattörer, som Hökmark själv. 

Tio år innan friskolereformens införande tog han alltså strid för den ädla libertarianska principen att familjer måste kunna välja friskolor –  långt innan friskolor knappt ens existerade i någon nämnvärd utsträckning.

Vad är det om inte flum? 

Man kan åtminstone inte anklaga Gunnar Hökmark för att vara inkonsekvent.

Så sent som i augusti i fjol radade han upp en rad “myter” om friskolor i DN Debatt och det med en argumentation otäckt lik den han använde i riksdagen för nästan exakt 40 år sedan: 

“När jag i en riksdagsdebatt 1982 för första gången presenterade tanken på ett skolpengssystem var det för att elever och föräldrar alltid måste kunna få välja något som är bättre för dem. Det är uppenbart att den processen nu måste skärpas.”

Förda bakom ljuset

Hökmark har i 40 år fört svenska skolelever och deras föräldrar bakom ljuset.

Han vet att rätten att välja inte är detsamma som en reell möjlighet att välja.

Han vet att det finns en subjektiv sida av valfriheten. 

Han vet att förutsättningarna för Sveriges skolelever ser olika ut i valögonblicket. 

Han vet att många rentav saknar förmågan att utöva sin valfrihet.

De kan ha de yttre förmågorna, lagen på sin sida, men sakna de inre förmågorna, självkänslan, tillräckligt goda kunskaper eller rätt sorts information för att göra ett suveränt val.

Gunnar Hökmark vet allt detta. 

Han har vetat hela tiden. 

Många fler skolpolitiker och skolministrar har också vetat, ändå kapitulerar de alla inför den skolpolitiska valfrihetsretoriken. 

Socialdemokraterna må vara medgärningsmän.

Men det symboliskt viktiga ögonblicket – tidpunkten för starten av Moderaterna offensiv mot den gemensamma skolan – skedde 1982 och platsen var riksdagens talarstol. 

Det var alltså Gunnar Hökmark som mördade skolan.