Året var 2017. I princip samtliga länder i Europa kom kollektivt överens om att de fått nog av flyktingar. Det räckte nu tyckte politiker över hela färgspektrat. Man lät människor på flykt drunkna i medelhavet, bara en kort nick och “hej med er nu”.

Med detta som kuliss lät sig den portugisiske Eurovision-vinnaren Salvador Sobral intervjuas strax efter sin vinst iförd en svart tröja där det med stora vita bokstäver stod: “S.O.S. REFUGEES”.

Sobrals stunt blev väl mottaget av såväl ESC-fans som journalister. Men alla var inte glada. Bossarna på europeiska radio- och tv-unionen (EBU) smällde argt med pekpinnen mot en imaginär svart tavla där det står “ingen politik i ESC!” medan det pyrde rök ur öronen på dem.

För oss ESC-heads var det en väntad reaktion. Det finns ingenting EBU älskar att påpeka så mycket som att Eurovision är “opolitiskt”.

Sobral hade tröjan på sig först efter att han vunnit. Men det var nära nog enligt EBU, som strängt bad honom att bränna tröjan. Eller åtminstone att aldrig ha den på sig igen i ESC-sammanhang.

Eurovision Song Contest startades som ett fredsprojekt efter att andra världskriget demolerat Europa. Om man frågat Hitler hade han säkert tyckt att det känns som en ganska politiskt laddad sak.

Rojin Pertow

I dag är det nästan exakt fem år sedan och vi står igen inför en final i krigstid. Till en början försökte EBU välkomna bidragen från både Ukraina och Ryssland.

De möttes då av massiv kritik och gav efter genom att porta Ryssland. Samtidigt har Ukrainas bidrag, bandet Kalush Orchestra, utan omskrivningar talat om hur ESC nu kommer att bli en arena för dem att vittna om kriget på.

Man behöver inte ha högskolepoäng för att konstatera det medieforskaren Roman Horbyk säger till DN: “Det är en utopi att tänka sig att kultur är fritt från politik. Eurovision har alltid varit politiskt”.

Det stämmer. Då syftar jag inte bara på mitt eget lågintensiva tjat om att Israel får medverka trots sina brott mot palestinierna.

Ibland blir EBU kuppade. Under Madonnas mellanaktsnummer i Tel Aviv 2019 viftade hon med både Israel och Palestinas flagga. EBU blev sura, pekpinnar smällde och fötter stampade.

I kölvattnet av annekteringen av Krim vann den ukrainska artisten Jamala hela klabbet 2016 med låten “1944” som handlar om hur krimtatarerna deporterades av Sovjet. Ryska makthavare protesterade redan innan finalen i Stockholm gick av stapeln men utan gehör från EBU.

I ett uttalande säger Kalush Orchestra “alla vinster är just nu jätteviktiga för oss, en vinst i Eurovision Song Contest skulle betyda mycket för det ukrainska folket” utan att darra på manschetten.

Ibland blir EBU kuppade. Under Madonnas mellanaktsnummer i Tel Aviv 2019 viftade hon med både Israel och Palestinas flagga. EBU blev sura, pekpinnar smällde och fötter stampade.

Rojin Pertow

Deras låt “Stefania” är favorittippad. Utan att säga för mycket om låtens kvaliteter kan man konstatera att en ukrainsk ESC-vinst 2022 blir ett utslag av en solidaritetshandling.

Eurovision Song Contest startades som ett fredsprojekt efter att andra världskriget demolerat Europa. Om man frågat Hitler hade han säkert tyckt att det känns som en ganska politiskt laddad sak.

Allt det här bottnar förstås i en definitionsfråga om vad som egentligen kan klassas som “politiskt”. Detta har stötts och blötts i tusen år innan ESC och kommer att fortsätta diskuteras i tusen år efter ESC.

Bra på sätt och vis, annars skulle Europas samlade filosofer vara ännu mer arbetslösa än de redan är. De kanske kan låna ut en hjälpande hjärnhalva till EBU.

Under tiden verkar det som att ESC kan vara politiskt lite ibland beroende på dagsform men kanske framför allt den specifika tid finalen verkar i. Som Bertolt Brecht en gång (typ) sa: ”I sanning, vi lever i mörka tider”.