Dags för Eurovision song contest-veckan! Två semifinaler och en final på en vecka i Globen i Stockholm. Arbetet har också drabbats av schlagerfeber och tipsar här om några av de bästa bidragen som varit med i tävlingen under åren. Trevlig lyssning!

Slagdänga. France Galls vinnare ”Poupée de cire, poupée de son” för Luxemburg 1965 är ett av de mest trallvänliga bidragen vi sett. Med sitt snygga 1960-talsound känns den fräsch även i dag. Och att det var Serge Gainsbourg som skrev låten visar att Eurovision song contest en gång i tiden både var hippt och kreddigt kulturellt.

 

Gutturalt. Nederländernas Lenny Kuhr sparade 1969 inte på krutet röstmässigt utan bjöd på en imponerande forcering i slutet av sin vinnare ”De troubadour”. Hon behövde dock inte njuta av segern ensam, även Spanien, Storbritannien och Frankrike delade segern efter att fyra länder hamnat på samma poäng.

 

Elegant. En riktig evergreen är Vicky Leandros vinnare från 1972, Aprés toi. Sällan har franska skorrat så vackert och dramatiskt. De flesta verkar dock att missat att Leandros tävlade för Luxemburg och att samtliga inblandade i produktionen inte hade ett jota att göra med avsändarlandet. Trots det, en modern klassiker.

 

Dramatiskt. 1984 deltog de italienska artisterna Franco Battiato och Alice med en mäktig synthsymfoni som dock lär ha tappat placeringar på den något skruvade iscensättningen. Ska man stalka sin duettpartner, eller? Ändå, ett av de bästa bidragen och italienska är som bekant ett underbart vackert språk att lyssna på.

 

Kulört. Att danskarna har en fäbless för folkfest är ingen nyhet och detta kulörta spektakel från 1988 är så nära Lotta Engberg-party man kan komma, utan att vara Lotta Engberg. Gruppen Hot Eyes deltog för tredje gången med nytt namn, men med samma dansbandstoner i en färgchock som heter duga. Härligt och hemskt samtidigt!

 

Bländande. Klassisk musik har ofta använts som inspiration i detta sammanhang. Egon Egemann tävlade 1990 för Schweiz med en klassisk visa i popformat med ett medryckande fiolparti som framfördes med Egemanns vita fiol. Som matchades av hans lika vita kostym och extremt vita leende. Väldigt vitt, med andra ord.

 

Falskspel. Många är upprörda över att den levande orkestern försvann 1999, men egentligen finns det en poäng att alla får den musikaliska bakgrund de förtjänar. Fråga grekiska Sophia Vossou, som fick sin läckra medelhavssymfoni förstörd av en inte alltför nervstark saxofonist 1991. Synd för en så storslagen vokalist.

 

Gripande. 1993 gjorde Bosnien-Hercegovina debut i Eurovision song contest mitt under rådande krig på Balkan. Delegationen hade till och med fått smugglats ut ur Sarajevo till Dublin och fick enorma applåder. Deras bidrag var föga oväntat en arg och allvarlig hymn om att hela världens smärta befann sig i Bosnien. Oerhört starkt.

 

Smäktande. Det är synd att konstatera att vi aldrig kommer att få höra en så storslagen ballad som ”Lane moje” från 2004 igen. Det är helt enkelt inte möjligt att skriva en mer praktfull melodi än detta. Debutbidrag från Serbien & Montenegro (som nu är två enskilda stater) och ESC-veteranen Željko Joksimović. Ljuvligt!

 

Galet. Ukrainas karaktär Verka Serduchka (som beskrevs som Ipren-mannens mormor i foliehatt) fångade allt det vi älskar (och älskar att hata) med Eurovision 2007. Enerverande refräng, stökigt framträdande och alldeles, alldeles omöjligt att glömma! Ska man sammanfatta tävlingen i tre minuter så är det så här. Tanzen!

 

Kolsvart. Tyska Lena vann 2010 med svängiga ”Satellite”, men tävlade även på hemmaplan året efter med något helt annat. En svår och skrämmande jazzflirt med kanske den snyggaste show vi sett. Tyskarna ska dessutom ha respekt för att de röstade fram denna låt framför flera kommersiella låtar i deras uttagning.