Vart vänder sig unga och förstagångsväljare i dag för att inhämta politisk information inför valet i höst? Som lärare på gymnasiet vet jag något om det.

En av de just nu mest relevanta mediekällorna tycks vara den konservativa och sektliknande skvallergemenskapen på Youtube, med husgudar som Hanif Bali, Alexander Bard, Jan Emanuel Johansson och Aron Flam. 

De gästar och samverkar med varandra. På så sätt förstärker de varandras genomslagskraft och hjälper gemensamt till att attackera feminism, jämlikhet och vänsterpolitik.

Elever i kaninhålet

Frågan är om du som läser kan relatera. Kanske är du medelålders och förundras över att det inte längre är vänsterpositioner som innehar punkstatus. Tvärtom finns i dag en högernationalistisk “motkultur” som framgångsrikt trollar, alltså bluffar, och är “edgy” i sina kanaler. 

Eller kanske har du en trygg hemvist i ett parti på vänsterkanten. Då kan det hända att de poddande samtalsextremisterna Navid Modiri (Hur kan vi?) och Victor de Almeida (Dialogiskt) inte utövar någon större lockelse på dig. Men hur tar unga och förstagångsväljare emot samma budskap? 

Häromveckan visade en elev mig “komikern” Aron Flams omtalade reaktionsvideo. Medan skådespelaren Bianca Kronlöf berättar om sexuella övergrepp i en tidigare relation, i SVT:s Min sanning, kan man se Flam flina överlägset i en liten ruta på samma skärm. 

Eleven, en tongivande person bland sina jämnåriga, skrattade med. Om än en smula osäkert.

Som lärare är det beklämmande att se elever så ofta ramla ner i alternativhögerns kaninhål.

Vulgär extremnationalism

Fenomenet är knappast svenskt. Som medieforskaren Rebecca Lewis konstaterade i en rapport 2018 finns på Youtube flera betydande nätverk av politiska influencers på högerkanten. 

De kan kalla sig libertarianer eller konservativa, och säga sig vara motståndare till högerextremism. Men i praktiken bjuder de ofta in eller gästar själva högerextrema kanaler. I kommentarsfält och på chattforum sker sedan en ömsesidigt gynnsam sammansmältning. 

På så sätt fungerar de, för unga och förstagångsväljare, som en länk till mer vulgära former av extremnationalism.

Under pandemin uppmärksammade jag att många av de mediekanaler som mina elever följde var fulla av misstro mot vaccin. Men där fanns även en påtaglig skepsis mot mediebevakningen av migration och dess effekter på samhället. Också hos elever med invandrarbakgrund.

Bilden bekräftas av Kent Werne, journalist och författare till boken Konspirationsfeber. Han hävdar att konspirationsteorierna har blomstrat under pandemin och blivit det nya mainstream. Till exempel tror hela 54 procent av svenskarna att medierna mörkar sanningen om invandringens negativa konsekvenser. 

Motkraft till extremhögern behövs

Dumheterna måste ju bemötas, försvarar sig ofta Navid Modiri. Ofta delar gästerna i hans podd narrativ med Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige. Så har till exempel profilerade högerextremister som Richard Jomshof, Gustav Kasselstrand och Chang Frick bjudits in, bara för att ”avslöja” hur medierna förvränger sanningen och för svenskarna bakom ljuset.

En anledning till att mina elever har hittat till Aron Flam har att göra med rekommendationsalgoritmerna på Youtube. För några år sedan beskrev Kevin Roose, författare och skribent på New York Times, hur Youtube ser till att knuffa ner sina användare i extremistiska ”kaninhål”, så att de håller sig kvar på plattformen så länge som möjligt. Ju mer spänning och skvaller, desto mer fängslande.

Det var den ena anledningen. Den andra är att det i Sverige saknas en verklig motkraft till alternativ- och extremhögerns gemytliga, närmast familjära gemenskap. Någon som kan kapa algoritmerna och se till att mina elever, nästa gång de trampar snett på Youtube, inte trampar ner i gyttjan av konspirationsteorier och desinformation.