I mitten av april konstaterade Finansinspektionen att nya bolånetagare tog 12 procent större lån i fjol jämfört med 2020.

Under samma tid steg bruttoskuldkvoten – hushållens totala inkomster delat med bolånet – från 307 till 327 procent. Samtidigt: högre energipriser, högre matpriser och den högsta inflationen på 30 år.

Nu varnar Finansinspektionen för de stora prisfall på bostäder som kan bli resultatet om räntorna snabbt stiger.

– Hushåll med höga skuldkvoter är extra känsliga för stigande räntor. Stora skulder innebär också en högre känslighet om man skulle drabbas av arbetslöshet vid en omfattande lågkonjunktur, sa Finansinspektionens chefsekonom Henrik Branconier på en presskonferens.

För Sverige som stat vore det också bekymmersamt om bostadsmarknaden kraschade. Det är ju inte längre för att vi säljer bilar, malm och skog som tillväxten ökar. Det är för att våra banker går så bra.

Vi har fått egna sedelpressar

Men varför går våra banker så bra då? För att vi har så mycket och så höga lån.

Hur mycket lån har vi? Nästan 4 000 miljarder, bara i bolån. Och så ytterligare 270 miljarder i konsumtionslån.

Men eftersom Riksbanken har pressat räntorna till minusnivåer har vi knappt märkt det.

En svensk medelklassfamilj som redan bor i villa eller bostadsrättslägenhet kan ta stora lån och betala pyttelite i ränta för att renovera, köpa bilar eller fritidshus. Tack vare permanent bostadsbrist och en politik som lämnat ifrån sig sina instrument för att reglera finansmarknaden har många upplevt att de sitter på en privat sedelpress.

Och för landets allra rikaste har den där sedelpressen jobbat på högvarv.

2020, när arbetslösheten steg i rekordfart och BNP föll snabbare än under 1990-talskrisen, blev antalet svenska miljardärer fler än någonsin.

Stockholmsbörsen slog rekord och värdet på fastigheter och it-bolag steg i raketfart – då ökade antalet miljardärer med över tio i månaden. Nu är de 542 och de gillar verkligen att köpa aktier och fastigheter för sina pengar. Så fortsätter priserna på tillgångar upp, så snurrar ojämlikhetskarusellen allt snabbare i ett land där banker, kreditkortsutgivare och andra låneinstitut inte längre är ett smörjmedel för att ekonomin ska fungera. De är själva ekonomin.

Miljardär skattar mindre än städerska

Om detta kan man läsa i ekonomijournalisten Andreas Cervenkas utmärkta nya bok Girig-Sverige, en nätt och avslöjande skrift om hur Sverige blev ett paradis för den som äger mycket saker och hur politiken och Riksbanken målmedvetet valt att gynna dem.

Alla verkligt omfördelande skatter – på förmögenheter, arv, gåvor och fastigheter – är avskaffade. Värnskatten är borta. Bolagsskatten är sänkt till historiskt låga nivåer. Sverige är det land i västvärlden som har minskat beskattningen av förmögenheter och tillgångar mest sedan början av 1990-talet. Skatten på aktieutdelningar är dessutom i princip obefintlig på grund av så kallade ISK-konton. Har det påverkat Sverige?

Ojämlikheten skenar och skadar tillväxten. Välfärden är kroniskt underfinansierad och underbemannad.

Dessutom är skattesystemet i dag konstruerat så att riktigt rika människor betalar mindre i skatt än vanliga löntagare. Andreas Cervenka exemplifierar med att Conni Jonsson, ordförande för det svenska riskkapitalbolaget EQT och god för över 13 miljarder kronor, skattar 15 procent på sina inkomster. En städerska i Stockholm betalar 21 procent i skatt på en månadsinkomst på 24 000 kronor.

De rikaste blir rikare – pensionärer fattigare

Snart kommer valstugorna upp runt om i landet. Våra partiledare ska ut och visa upp sig. Då kan man fråga dem varför lön och pension ska beskattas men inte stora förmögenheter och stora fastigheter. Man kan fråga socialdemokrater varför de jamsat med. Man kan fråga moderater och centerpartister varför de blir så arga över mycket försiktiga förslag om att de rikaste ska ta lite mer ansvar.

Man kan fråga politikerna om de är nöjda med att ha bidragit till att de svenska miljardärerna äger över 3 500 miljarder kronor, tre gånger så mycket som den svenska statsbudgeten, samtidigt som många LO-arbetare döms till fattigdom när de går i pension.