När Nyamko Sabuni meddelade sin avgång lyfte hon tre områden som hon var stolt över under sin tid som partiledare.

Det var Liberalernas politik för ”utanförskapsområden”, partiets klimatpolitik (även om få ser något unikt med just liberal klimatpolitik).

Och skolan.

Ja, just precis skolan.

Liberalerna vill behålla skolköerna

Skolan har varit ett av Liberalernas/Folkpartiets favoritområden, alltsedan Jan Björklund förklarade att elever måste ta av sig kepsen och ”sluta spela Allan”.

Andra partiers väljare föredrog en mer evidensbaserad grund för framtidens kunskapssverige än att elever skulle ”sluta spela Allan”. Men internt hos Liberalerna gick det uppenbart hem.

Men vad är det för skolpolitik som Nyamko Sabuni lämnar över?

Liberalerna finns ju kvar som parti även om Sabuni avgår. Och eftersom Sabunis handplockade livgarde sitter kvar i ledningen är någon förändring av skolpolitiken knappast trolig.

Så sent som i höstas befästes i stället partiets skolpolitik. Att fortsätta ge privata skolkoncerner fri dragningsrätt av våra skattepengar klubbades med kraft.

Liberalerna vill också ha kvar det orättvisa kösystemet till skolan, där den direkta effekten, den som Liberalerna eftersträvar, är att barn från arbetarhem sorteras ut från köerna till de skolor där höginkomsttagare vill låta sina barn gå.

Och tron på hårdare tag, tron på att vi får fler doktorander om elever bara slutar spela Allan, sitter djupt rotad hos Liberalerna. Som första punkt på partiets hemsida om skolpolitiken finns punkten ”Ordning och reda i skolan”.

Liberalerna vill straffa

Liberalerna vill att alla skolor ska införa sanktionssystem, och nämner konkret ”konsekvenstrappan” som en bra modell.

Konsekvenstrappan innebär att elever får värre straff för varje förseelse, med avstängning som slutstraff.

Men effekten av Konsekvenstrappan är oerhört ifrågasatt.

På Pedagogik Uppsala hänvisar psykolog Stefan Boström till en amerikansk metastudie som inkluderar 34 studier på Konsekvenstrappans konsekvenser för eleverna.

Resultatet visar att en avstängning leder till klart försämrade resultat för den som drabbas.

Detta oavsett orsak till avstängning, bagatell eller grov förseelse, effekten för den enskilde som drabbas blir lika kraftig.

Metastudien visar dessutom att det inte ger någon som helst effekt för de övriga i klassen, varken positiv eller negativ.

Konsekvenstrappan är ett straff, inte en skolpedagogisk reform som skapar bättre kunskap, tryggare elever och bättre svensk skola.

Arbetare ska inte byta få spår

För några år sedan gjorde Skolverket en kartläggning av ordningsregler och disciplinära åtgärder i skolan genom att fråga Sveriges rektorer.

Skolverkets rättschef Sara Andersson sammanfattade kartläggningen med orden:

”Det viktigaste för skolorna är att arbeta med tillitsfulla relationer, lärarens ledarskap i klassrummet och elevernas delaktighet och inflytande. Då behövs sällan disciplinära åtgärder.” 

Med tillit och samarbete behövs alltså inga disciplinära åtgärder.

Det är den samlade bedömningen av Sveriges rektorer.

Men i Liberalernas värld ska varenda elev omedelbart ta av sig kepsen och varenda slyngel genast sluta spela Allan.

Föraktet och de förutfattade meningarna om dagens unga är svår att missa.

När det gäller yrkesprogram på gymnasiet vill Liberalerna skrota all högskolebehörighet. ”De svenska yrkesutbildningarna är överakademiserade.”, skriver Liberalerna.

Om Liberalerna befunnit sig i verkligheten hade de vetat att bristen på högskolebehörighet på yrkeslinjer var huvudanledningen till att så få sökte dessa program, innan S-regeringen nyligen återinförde högskolebehörigheten som grund, med möjlighet att avstå.

Återigen syns Liberalernas förakt. Arbetare ska inte kunna byta spår och söka sig vidare senare i livet.

Inga tidiga stödinsatser

Det vilar en stark misstro mot själva begreppet ”elev” i Liberalernas skolprogram. Deras utgångspunkt är att alla elever alltid längtar efter att få slåss och bråka och bli yrkeskriminella när de fyller 14 år.

Och att ingen vill lära sig någonting.

Det är en djupt deprimerande syn på vårt framtida släkte, där piskan utmålas som både redskap och mål.

Straff och konsekvenstrappor tar allt syre i ett liberalt klassrum. Tidiga stödinsatser lyser med sin frånvaro (om man inte räknar Liberalernas förslag att få tvångskommendera föräldrar till klassrummen som tidigt stöd)

Ändå har ett flertal studier de senaste tjugo åren visat att tidiga insatser med fler lärare per elev och ökade specialresurser betalar sig samhällsekonomiskt i form av lägre samhällsekonomiska kostnader senare i livet.

Nu senast visade en rapport från Riksdagens Utredningstjänst, som tre S-debattörer verksamma i Stockholms förorter initierat, samma sak. Kostnaderna för förebyggande insatser så att alla elever får gymnasiebehörighet är betydligt lägre än de samhällsekonomiska kostnader som följer av att alla inte har gymnasiebehörighet.

Tidig utsortering i L:s värld

Det var också Liberalerna som drev igenom försök med tidiga betyg som ett ultimatum för att skriva på januariavtalet. Hur tidiga betyg påverkar skolbarnen är synnerligen omtvistat. Christian Lundblad, professor i pedagogik på Örebro universitet och hans kolleger gjorde 2015 en litteraturgenomgång av betygsforskningen. I tidningen Skolvärlden sammanfattade han resultatet:

– Vi hittade ingen forskningsstudie som rekommenderar tidiga betyg i skolan, utan tvärtom pekar forskningen på att det snarare riskerar att leda till att det blir sämre för de svaga eleverna.

Tidig utsortering ska uppenbart gälla i Liberalernas skolvärld. ”Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli”, skulle tjäna gott som rubrik till Liberalernas skolprogram.

Det blir nu Johan Pehrsons ansvar att axla Liberalernas skolpolitik med nästa klatschiga slogan.

Ett gott råd är att inte använda egennamn, varken Allan eller något annat namn. Det är knappast roligt att symbolisera de odugliga.

Och kepsar är ju inte på modet längre, så Johan Pehrson får använda något annat som Sveriges elever älskar när han ska tala om hur mycket han hatar dem.