Visst går det att gifta sig vid första ögonkastet

När jag var 21 blev jag dumpad av min första pojkvän – någon jag var riktigt kär i. Och jodå, han var också kär, förklarade han. Men han kunde inte se ett framtida äktenskap med mig.

Jag som inte heller hade några tankar på att växla ringar förstod inte vad han pratade om. Men det var ju det som var grejen: han ville ha en framtida fru och det var inte jag.

Året därpå träffade han kvinnan som han sedan gifte sig och skaffade barn med. Så här i efterhand tycker jag att hans beslut var klokt. Han hade helt rätt i att jag inte var något äktenskapsmaterial.

Ordet äktenskapsmaterial dyker upp i mitt huvud när jag ser första avsnittet av nya säsongen Gift vid första ögonkastet. Här har vi åtta ofrivilliga singlar mellan 30 och 45 som söker en äkta hälft. Det är karriärsmässigt lyckade personer som alla utom en bor i Stockholm.

De ser trevliga ut allihop, får säkert många högersvepningar på Tinder. Jag misstänker att det är just eventuella Tinder-erfarenheter som är anledningen till att de i tv nu väljer att gifta sig med en främling – och därtill bli vigda av energi- och digitaliseringsminister Khashayar Farmanbar (som förmodligen är en av de politiker som kommer få flest personkryss i höstens riksdagsval, kom ihåg var ni läste det först).

Hade det inte varit för att jag redan gift mig en gång hade det kunnat vara jag. Ungefär på samma sätt som jag häromåret skaffade en kattunge på vinst och förlust.

Jag visste ju inte om han skulle tycka om mig, men jag ville ha ett husdjur och tyckte att det var värt att chansa. Efter många års längtan kände jag att det var dags, jag var redo att slå mig till ro i Göteborg efter några år utomlands.

Efter att ha gift mig har jag fortsatt att se varje inledande möte som en audition. Det gäller både privat och i jobbsammanhang.

Jag resonerade på samma sätt när jag gifte mig med min make.

Det gick fyra dagar mellan vårt första möte och beslutet om äktenskap. ”Jag dejtar inte”, sa jag kvällen vi blev tillsammans. ”Antingen blir vi ihop eller så lämnar jag baren”.

Sexton år efter min första pojkvän blev jag det han hade varit som lillgammal 23-åring: en relationsplanerare. Och min blivande make hade just gått vidare i min privata audition.

Det krävs mer än kärlek och kemi för att en relation ska fungera: du måste bestämma dig. Det är därför som jag säsong efter säsong omfamnar Gift vid första ögonkastet.

Produktionen kritiseras ofta för att tussa ihop fel personer med varandra. Men i de senaste säsongerna har faktiskt en tredjedel av äktenskapen bestått, att jämföra med att ungefär hälften av de konventionella giftermålen i Sverige slutar med skilsmässa.

Varför harva runt i en dejtingdjungel full av emotionellt otillgängliga när du kan ta hjälp av en äktenskapsförmedling som står för castingen? Medan en del ser arrangerade äktenskap som både föråldrat och märkligt tänker jag tvärtom: fler mellanmänskliga sociala kontrakt åt folket!

Efter att ha gift mig har jag fortsatt att se varje inledande möte som en audition. Det gäller både privat och i jobbsammanhang. Jag har varken tid eller ork att investera i fel personer. Efter att ha träffat eller jobbat ihop med någon ett par gånger – i många fall räcker en gång – gör jag en utvärdering.

Vill jag ha den här personen i mitt liv? Kommer det här arrangemanget ge mer än vad det kommer att ta? Är jag beredd att lägga ner tid och arbete för att vår relation ska fungera? Och framför allt: vill vi samma sak med det här?

Jag visste ju inte om han skulle tycka om mig, men jag ville ha ett husdjur och tyckte att det var värt att chansa. Efter många års längtan kände jag att det var dags, jag var redo att slå mig till ro i Göteborg efter några år utomlands.

”Tack för kompisdejten”, sa jag artigt till en kulturkvinna när vi hade träffats första gången efter att ha diskuterat katter på sociala medier. Hon såg skeptiskt på mig när jag likt en HR-konsult la fram mitt resonemang. Det var en trevlig person, men det är det många som är. Vi har inte hörts sedan dess. Och slutat gilla varandras kattbilder på Instagram.

Annat var det med min bästis som jag utan tvekan gav tjänsten som vapendragare. Vid första ögonkastet konstaterade vi att vänskap uppstått, vid det andra att det vi hade var mer än en vanlig vänskapsrelation. Min nya bästa kompis följde upp genom att skicka sitt jobbschema så att jag skulle veta när vi kunde umgås. Jag kontrade med att skriva in honom i mitt testamente.

Precis som i ett potentiellt lyckat äktenskap – det handlar om en affärsuppgörelse. Att välja varandra med hjärnan, inte med kuken.