Den här texten skulle egentligen handlat om Socialdemokraternas tystnad. Om att den diskussion om Sveriges framtida säkerhetspolitik som pågår på debattsidor och i tv-studios behöver fler deltagare som representerar landets största parti. Om att ett socialdemokratiskt regeringsbeslut som påverkar Sveriges förhållande till Nato kräver både noggrann analys och folklig förankring. Om att bunkern måste öppnas upp.

Men så i går meddelade partisekreteraren Tobias Baudin att partiet ska genomföra en säkerhetspolitisk dialog som alla intresserade medlemmar bjuds in till.

– Det här riktar sig dels mot förtroendevalda, dels mot medlemmar som är intresserade av de säkerhetspolitiska frågorna, för att vi ska få en bredare förståelse för vad som har hänt i vår omvärld och lära oss om för- och nackdelarna med vår nuvarande säkerhetspolitiska linje, säger partisekreteraren Tobias Baudin till nyhetsbyrån TT.

S byter kanske fot om Nato

Baudin menar att S-kongressens ”säkerhetspolitiska ställningstaganden utgår från en verklighet som inte finns kvar” och att det samtal som nu inleds kan leda till att partistyrelsen gör ett ”förändrat säkerhetspolitiskt vägval”. Det är svårt att läsa det som något annat än att Socialdemokraterna kan komma att byta fot om Nato.

För lite och för sent, brölar personer som alltid varit för Nato-medlemskap och tänker sig att vinna valet på Nato-frågan.

Finns det tid för eftertänksamhet när ett krig rasar i vårt närområde?

Nej, inte när det gäller det svenska stödet till det ukrainska motståndet. Att Sverige snabbt kunde besluta om att öka det humanitära biståndet och att skicka militärt materiel till Ukraina hedrar riksdagen. Nu bör omfattningen av stödet skalas upp.

Medborgarna måste ha ett underlag

Men när det gäller Sveriges förhållande till Nato, en fråga som ytterst handlar om den svenska alliansfriheten måste ändå en smula eftertanke ha sin plats. Det beslut som Sverige tar, eller inte tar, i vår kommer vi behöva stå för under lång tid och då har medborgarna rätt till kunskap och ett underlag. Åsikter och argument måste få mötas och de måste ta sin utgångspunkt i verkligheten som den ser ut nu.

Det kan vara värt att påminna om att sedan 24 februari 2022 existerar inte den europeiska säkerhetsordning som varit utgångspunkten för Sverige sedan Sovjetunionens kollaps.

Principerna om respekt för nationell suveränitet och gränsers okränkbarhet respekteras inte av Ryssland, ett grannland. Det Putin-regimen gör i Butja, Mariupol och Mykolajiv kan de göra i städer som ligger närmare oss och vars namn kanske klingar mer bekant.

Nu pekar mycket på att Finland förbereder en Nato-ansökan som svar på det. Kvällstidningen Iltalehti har källor på att beslut fattas redan i maj. På onsdag lägger den finska regeringen fram en säkerhetspolitisk analys som sägs röja väg för Nato-medlemskapet. Samma dag anländer Finlands socialdemokratiska statsminister Sanna Marin till Sverige för ett möte med Magdalena Andersson.

Palmes Sverige var en garnison

Sveriges allra viktigaste militära samarbete är det med Finland och det bygger på att båda länderna är alliansfria. Så vad händer med samarbetet om vårt grannland går in i en militär allians? Vad händer med svensk säkerhetspolitik? Kan vi stå utanför det enda existerande militära samarbete som hanterar den gemensamma säkerheten i vårt närområde? Vad ska vi ha för roll i ett sådant läge? Hur stärker vi svensk säkerhet och hur stärker vi stabiliteten kring våra gränser då? Det är inga små frågor.

Det pladdras ibland om att svenskarna är ”fredsskadade”, att den långa perioden av fred gjort oss naiva och att vi saknar nationell överlevnadsinstinkt. Det är förstås trams. Grunden i efterkrigstidens utrikes­politik var inte naiv välvillighet utan en iskallt realistisk insikt om hur Sveriges geografiska läge påverkade vårt lands säkerhet.

Med samma självklarhet som vi stod upp mot kolonialism, nyfascism och rättsvidriga krig skaffade vi oss världens starkaste flyg­vapen, en ubåtsflotta och en försvarsmakt med hundratusentals soldater. Under Tage Erlander och Olof Palme var Sverige i allt väsentligt en garnison med välfärd och socialförsäkringar.

Handlar om rikets överlevnad

Trots Göran Perssons och Fredrik Reinfeldts nedrustningar så har Sveriges säkerhetspolitiska linje alltid handlat om rikets överlevnad, om hur vi undviker krig och hur vi undviker att oräkneliga män och kvinnor dödas och traumatiseras. Det har handlat om en strävan efter att alla människor som bor i Sverige ska få leva sitt liv i fred och få dö gammal efter ett meningsfullt liv.

Är ett Nato-medlemskap 2020-talets svar på det?

Kanske.

Att det socialdemokratiska partiet – och den folkrörelse som finns kring det – öppet ska diskutera saken är i alla fall mycket välkommet.