Två små liv som kippar efter andan. Minnet från en reportageresa till Bab el–Mandeb – Tårarnas Port – kommer tillbaka när jag läser de fasansfulla vittnesmålen från Ukraina. 

Barnen, två för tidigt födda tvillingar, låg insvepta i handdukar och tygskynken på UNHCR:s klinik i ett flyktingläger i sydvästra Jemen, bara några mil från sundet som separerar Afrika från den arabiska halvön. 

Människor som hade flytt våld, förföljelse och fattigdom på Afrikas horn hamnade i människosmugglarnas händer bara timmar efter att de ankrat i ett laglöst land. De som hade tur plockades upp av någon av hjälporganisationerna och fördes till flyktinglägret i Kharaz. 

Många hade bott där i flera årtionden och hunnit starta affärsverksamheter, föda barn och skapa en tillvaro i den jemenitiska öknen.

Nu låg de med halvslutna ögon och försökte fylla de små lungorna med luft. Snabbt stod det klart att de inte skulle överleva dygnet utan specialistvård.

Tvillingarna var inte barn till någon av de somaliska, eritreanska eller etiopiska flyktingarna. De hade fötts i en by strax utanför lägret under natten och förts till sjukhuset tidigt på morgonen. Nu låg de med halvslutna ögon och försökte fylla de små lungorna med luft. 

Snabbt stod det klart att de inte skulle överleva dygnet utan specialistvård. Men eftersom de hade fötts på fel sida av stängslet fanns ingen sjuktransport och inga pengar att skicka tvillingarna till ett större sjukhus. UNHCR:s mandat sträckte sig inte till att rädda lokalbefolkningen, var den krassa verkligheten.

Timmarna gick och livet rann sakta ur de nyfödda kropparna. På UNHCR:s sjukhus, egentligen inte mer än en liten sjukstuga, fanns varken syrgas eller kuvös och tvillingarna behövde flyttas omedelbart. 

Men ingenting hände. Den enorma orättvisan som avgör vilken vård, utbildning och vilka framtidsutsikter du har, beroende på vilken sida gränsen du är född, ställdes på sin spets den där januarimorgonen i Jemen. Öronmärkta pengar som räddar ett liv men stänger dörren för ett annat.

Jag tänker på de grymheter, hat och förnedringar människor utsätts för, bara för att de är födda på fel sida gräsen.

Framåt kvällen började ryktet om tvillingarnas öde spridas i lägret. Några somaliska kvinnor gjorde en blixtinsamling och fick ihop de hundra amerikanska dollar som behövdes för att skicka pojkarna till ett mer välutrustat sjukhus. Knappt en tusenlapp var skillnaden mellan liv och död.

Jag tänker på tvillingarna när jag ser Europas alla länder öppna sina hjärtan för de ukrainska flyktingarna. 

Hade två pojkar från Jemen tagits emot med samma varma famn? Lever de ens i dag? 

Lyckades den våldtagna kvinnan som flydde Eritrea med sin ettåriga son lämna lägret och skapa en framtid för sig själv och sitt barn? 

Jag tänker på de grymheter, hat och förnedringar människor utsätts för, bara för att de är födda på fel sida gräsen. 

Men lika ofta påminns jag om motsatsen. Empati, generositet och medmänsklighet känner inga gränser.